Den 22 november var det dags för ett av de jobbigaste avskedes dittills, när Iraima skulle åka hem. Det kändes verkligen att vår grupp började tunnas ut, speciellt som även Lucie slutade på Genki JACS samma dag. Lucie stannade dock i Fukuoka en vecka till, så hennes avskedsfest höll vi en vecka senare. 

Iraima håller avskedstal

Och Lucie

Lucies franska vän Pricilla tog också examen.

Gruppbild!

Efter avslutningsceremonin stannade vi kvar i loungen länge, kramades, grät, kramades ännu mer, grät ännu mer och tog massor av bilder. Det kändes tufft att veta att det kommer dröja länge innan man träffas igen, att det kanske aldrig ens kommer att hända. Man hinner komma varandra väldigt nära när man är i ett främmande land och umgås dagligen i över tre månader, så att säga hejdå är inte lätt.

Gruppkram

En stor del av gänget efter avslutningsceremonin

På kvällen hade vi avskedsfest för Iraima på en närliggande restaurang. Hon fick många fina presenter.

Många av dem med grodtema eftersom Iraima älskar grodor.

Hela gänget utanför restaurangen

Efter maten behövde några gå hem, och resten av oss gick vidare till vår favoritpub Morris, där vi strålade samman med en annan avskedsfest.

Julie och Björn

Anna

Jag och Vilhelm. Syskon?

Och till sist var det några av oss som hamnade på karaoke. Jag tror att till och med Iraima hade åkt hem då.

Karaoke -något av det bästa Japan har att erbjuda.

Dagen efter hade de mexikanska tjejerna bjudit in till en liten fest med fyrverkerier (läs avancerade tomtebloss) på stranden. Iraima lyckades också ta sig till mitt i packandet för hemfärd, så då fick vi en extra chans att säga hejdå.

Som ni kan se har alla jackor på sig; sedan mitten av november, någon vecka tidigare, hade faktiskt höstkylan börjat komma till Fukuoka. Fram till dess hade det varit sommar. 

En dag fick vi möjligheten att uppleva något riktigt japanskt: sumobrottning! Sumobrottning utövas i form av turneringar, där en turnerning hålls varannan månad året om. Tre av turneringarna hålls i Tokyo, och de övriga på andra platser i Japan. I november varje år kommer sumobrottarna till Fukuoka, vilket gav oss möjligheten att se dem. Varje turnering är 15 dagar lång, och vi kunde genom skolan köpa kraftigt rabatterade biljetter till en av dagarna. Vilken dag man går spelar inte så stor roll; alla dagar ser likadana ut i upplägget bortsett från turneringens sista dag när avslutningsceremonin äger rum. Att titta på sumobrottning är ett ganska dyrt nöje, sittplatser kostar ca 800 kr/person i vanliga fall.

Turneringarna går till så att alla sumobrottare går en match om dagen. Sumobrottarna är indelade i olika divisioner, och möter motståndare från sin division. Brottarnas resultat i turneringen avgörs sedan av hur många matcher de vunnit totalt; brottare som vunnit många matcher flyttar upp i rank inför nästa turnering, medans de som förlorat majoriteten av sina matcher flyttar ner. Matcherna för de lägre divisionerna börjar redan vid 8.30 på morgonen, men de högre divisionerna börjar inte förrän vid 15.00 Vid kl. 16.00 är det dags för den högsta gruppen, och vid 18.00 är det slut för dagen. 

Åskådarna tenderar att dyka upp framåt eftermiddagen, även om en del förstås är där hela dagen. Vi åkte direkt efter skolan och var framme vid tretiden. Vi hade köpt med oss matsäck, och blev visade till vår platser av en värdinna. Hon gav oss också program på engelska vilket var användbart. Vi satt i ett traditionellt bås för fyra personer, vilket är en liten, kvadratisk yta med fyra kuddar att sitta på. Innan vi satte oss tog vi av oss skorna och stuvade in i ett utrymme bakom vårt bås/under båset bakom. Eftersom båsen låg på olika nivåer fick de som satt i bakre delen av båset ryggstöd, men inte vi som satt i främre delen. Det var också omöjligt att sträcka ut benen. Mycket obekvämt för en ovan västerlänning, men också en intressant, äkta japansk upplevelse.

På plats i båset.

Jag hade läst på lite om sumobrottning innan för att ha en aning om vad det var vi såg, och det fanns också bra information i programmet vi fick. Inför varje ny division sker en öppningsceremoni, där alla sumobrottare från divisionen deltar i ceremoniella, rikt dekorerade förkläden som visar vilket "stall" (träningsgrupp, skola) de tillhör. 

Huvuddomaren ropar också upp alla sumobrottares namn, med stark och sjungande röst så att man nästan fick gissa vad som sades.

På plakaten står sumobrottarnas namn.

Inför varje enskild match var det också en liten ceremoni. (Filmklipp längre ner.) De båda deltagarna, stående i varsin ringhörna, stampar i marken, dricker en skopa vatten för att få styrka och torkar läpparna med ett speciellt papper. Därefter hukar de sig mitt emot varandra, klappar händerna hårt och håller sedan händerna utsträckta med öppna handflator. Detta för att visa att de inte har några vapen, och vill ha en rättvis match. Därefter går deltagarna tillbaka till sina respektive hörnor och kastar ut en näve salt över ringen för att rena den.

Under hela ceremonin gör deltagarna sitt bästa för få motståndaren ur balans psykiskt. Detta blir ännu tydligare under fortsättningen av ceremonin, då deltagarna upprepade gånger hukar sig ner i startposition för att sedan plötsligt nonchalant resa sig upp, kasta mer salt, gå ner i startposition igen osv. Den faktiska starten sker så fort båda deltagare, hukade bakom sina startlinjer, samtidigt har händerna i marken. Tanken är att detta ska ske så fort båda deltagare känner sig redo. Traditionellt kunde detta ta väldigt lång tid, vilken har gjort att det idag är tidsbegränsat hur länge deltagarna får "ladda upp". Ju högre rank, desto längre tid pågår uppladdningen (upp till3-4 minuter). Ofta pågår detta fram tills huvuddomaren säger till att det är dags att starta "på riktigt".

Denna startceremoni kan tyckas något utdragen, men den är mycket viktigt både för att deltagarna och publiken ska hinna ladda upp inför matchen. Själva matcherna pågår sedan oftast bara i några sekunder.

Deltagarna stampar hårt i marken...

Klappar samman händerna hårt och visar upp handflatorna...

Kastar ut salt...

Går ner i startposition...

Och kastar ut mer salt.

Här nedan är ett filmklipp som visar startceremonin:

Reglerna i sumobrottning är enkla; om man vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna, eller om man hamnar utanför ringen med någon kroppsdel, har man förlorat. Matcherna är mycket intensiva och det finns många olika tekniker att ta till för att vinna vilket gjorde att det var mycket spännande att titta på. Vi såg allt ifrån "vanlig brottning" till en match där den ena brottaren helt enkelt snabbt klev åt sidan när båda deltagarna stod pressade mot varandra med all tyngd, vilket fick motståndaren att falla framlänges till marken.

Filmklipp från matcher:

Oftast avgjorde huvuddomaren direkt vem som vunnit matchen, men i tveksamma fall kom de fem hjälpdomarna, som annars satt utspridda runt omkring ringen upp efter matchen för att rådslå och avgöra vem som segrat. 

Domarna rådslår

Mellan matcherna sopades ringen för att få bort en del av saltet och jämna ut det fina lager av sand som täckte golvet.

Städning pågår

Då och då var det reklamavbrott:

Flaggorna visar också hur mycket pengar sponsoren har sponsrat just denna match med. Pengarna går direkt till matchens segrare.

När alla matcher i en division var färdiga utfördes en liten avslutningsceremoni, där tre av sumobrottarna utförde ceremoniella rörelser och en liten "dans".

På väg ut från arenan hittade vi denna fina pappfigur med en av de bästa sumobrottarna:

Han hade ett Hello Kitty förkläde! Min lycka var gjord.

Efter att ha köpt lite souvernirer och misslyckats med att förstå oss på skyltarna på busshållsplatsen slutade med att vi gick till fots tillbaka mot centrum i novembermörkret. Inte så dumt för stela efter-sumobrottning ben.

Under våra många besök på olika karaoke ställen hade vi sett att det var betydligt billigare att boka ett rum efter klockan 12 på natten. Faktum var att det kostade lika mycket att sjunga mellan kl 00-06 som två timmar kostade på kvällen. Detta i kombination med att det är det roligaste som finns att sjunga karaoke så var det självklart att vi åtminstone en gång skulle ge oss ut för att sjunga karaoke hela natten. 

Den här helgen i mitten av november var det så dags. Vi lyckades utan större problem dra ihop tillräckligt mycket folk, fastän en del av våra vänner avskräcktes av bara tanken och avböjde deltagande. För att ladda upp inför karaoken gick vi till en Izakaya som Julie kände till där alla rätter och drycker på menyn kostade 270 yen (strax under 20 kr). De hade en liknande pekplatta som på rullbandssushi-stället där man tryckte in sin beställning som de sedan kom ut med. Vi hade vissa problem inledningsvis med att manövrera den japanska menyn, men efter lite hjälp från personalen gick det bra. Stället var mycket prisvärt och trivsamt med goda smårätter, dock mycket högljutt.

Det enda irritationsmomentet kom när vi skulle betala och gå därifrån. I Japan är det väldigt ovanligt att var och en betalar för sitt, utan om man delar på notan gör man det "betsu-betsu" (delar lika på totalsumman). Vi hade vid tidigare tillfällen oftast ändå betalat var och en för sitt, men tänkte att den här gången skulle det vara allt för opraktiskt med alla rätter och bad därför om att få betala betsu-betsu. 

Personalen i kassan förklarade då att det tyvärr var omöjligt denna gång, eftersom summan varje person då skulle betala skulle sluta på 0,5 yen, och den minsta enheten är ju 1 yen. Att avrunda eller dela annorlunda så att det blev hela yen istället var tydligen helt omöjligt ( 1 yen är värd 7 öre så det kändes inte som att det borde vara ett så stort problem). Vi fick alltså betala hela summan, och sedan ställa och utanför på gatan och växla runt efter bästa förmåga så att alla i slutändan hade betalat ungefär lika mycket. Denna episod bekräftade vår bild av japaner som förvisso trevliga och hjälpsamma, men också förskräckligt osmidiga ibland. 

Efter Izakayan gav vi oss av till karaokestället. Vi anmälde oss i kassan och fick då veta att det gick bra att hyra ett karaokerum för natten, men att vi var tvugna att visa fram legitimationer för att bekräfta att samtliga hade fyllt 18 år. Detta hade vi aldrig varit med om tidigare på ett karaoke-ställe, men det har tydligen att göra med att unga under 18 har utegångsförbud efter kl 23 i Fukuoka om de inte har särkilda skäl att vara ute. Detta var lite problematiskt för oss då vi hade en person i gruppen som var under 18 (vars värdfamilj inte var så noggranna med tiderna). Personalen brydde sig dock inte om huruvida det var fotolegitimationer eller inte, utan samlade bara in korten, kollade födelseår och räknade antalet. En i gruppen som hade fyllt 18 år råkade lämna fram dubbla kort, och då stämde ju åldrarna och vi fick gå in. 

Att sjunga karaoke hela natten var roligt som väntat, och väldigt utmattande, även det väntat. När vi väl var där fanns det dock ingen återvändo eftersom tågen inte började gå förrän vid sextiden igen, så det var bara att sjunga på. Efteråt åkte vi trötta och lite hesa hemåt, sittandes på tåget med en blandning av folk som festat hela natten och andra som var på väg till jobbet tidigt på morgonen. Vid sjutiden på morgonen var jag hemma och fick äntligen sova. Vi var alla överens om att det hade varit väldigt roligt, men att det räckte bra med en all-night karaoke under Japan-vistelsen.

Traditionellt fanns inget julfirande i Japan, eftersom det inte är ett kristet land. Men eftersom japaner gärna importerar saker de gillar firas nu jul i stor skala i landet. Precis som i Sverige börjas det tidigt, med alla butiker upplysta och juldekorerade. Dock inte lika traditionellt som här, ett köpcentrum hade t.ex enbart rosa dekorationer. Snart fanns julbelysning i stora delar av staden, helt i klass med en svensk stad i juletid. 

Själva firandet går dock annorlunda till. Jul är ingen familjehögtid i Japan, utan något man oftast firar antingen med sin pojk/flickvän, eller med sina vänner. Och den traditionella julmaten är KFC (som McDonalds men med friterad kyckling istället, en amerikansk kedja).

En kväll mitt i November var det dags att tända årets julbelysning på Fukuoka Tower, det höga utkikstornet vid havet i Fukuoka. Varje år har staden ett nytt tema, som lyser upp på kvällen och natten fram till jul. En av mina vänner bodde i en värdfamilj i närheten av tornet och hade fått tips om ceremonin av sin värdmamma, så vi bestämde oss för att åka dit.

I mörker före ljuset tändes.

Nedräkning, och så plötligt var det juleljus överallt.

Fukuoka tower i juleskrud

Allihopa framför tornet

Med jämna mellanrum ändrades lamporna på tornet så att man kunde se tomten flyga förbi med sina renar och släppa ned paket (jag tror att det är tomtefar vi ser högst upp till vänster på tornet, han åkte fram och tillbaka förbi granen sen). Varje gång man såg tomten började de små barnen i folkmassan exhhalterat att ropa "Santa-san!" Väldigt gulligt. 

Dessa små tomtenissar var de som hade hedersuppdraget att tända julbelysningen.

Marie var tvungen att få en bild tagen ihop med knappen.  

En grupp tjejer framförde julsånger på bjällror.

En trevlig tillställning på det stora hela. TV var där och filmade och en av våra skolkompisar blev intervjuad fick vi se efteråt. Han hade varit i Japan ganska länge vid tillfället och svarade utan större problem på reporterns frågor. Befinner man sig i Japan under en längre period får man som västerlänning nästan räkna med att bli intervjuad vid något tillfälle, åtminstone i de städer som inte är lika turisttäta. Jag och flera av mina vänner var med om det under tiden i Japan.

Själv blev jag övertalad av mitt studentboende att ställa upp på en slags gruppintervju där de samlat ihop en grupp utlänningar som bodde hos dem, och vi fick presentera och själva och berätta om var vi tyckte om Fukuoka som stad. Det hela kändes ganska o-organiserat och vad det skulle användas till sedan var också oklart. Förmodligen någon slags marknadsföring, jag fick aldrig veta efteråt heller. Som tack fick jag ett klistermärke med logotypen för företaget som filmade. Om jag av någon anledning skulle vilja bli "Big in Japan" får jag nog anstränga mig lite mer :-)

Hög tid för ett nytt inlägg enligt en del läsare. Jag är villig att hålla med.

Något av det roligaste med tiden i Japan var alla vänner jag fick där, och att vi spenderade så mycket tid tillsammans. Vi hittade oftast på saker tillsammans efter skolan, allt ifrån att spela tv-spel i loungen till att gå och shoppa ihop eller åka till stranden. De som inte hade eftermiddagsklasser stannade ofta kvar på skolan och gjorde läxorna i väntan på de andra. (När de som hade eftermiddagsklasser lyckades göra sina läxor är något av ett mysterium).

En dag i November bestämde vi oss för att klättra upp på Across Fukuoka. Across Fukuoka är en stor byggnad i centrala Fukuoka, som innehåller bl.a exklusiva butiker och kontor. Det intressanta med den är byggnadens baksida, som är som en park på höjden där trappor går i sick-sack upp för baksidan bland trädbeklädda platåer. Allra högst upp finns något slags observatorie, men det verkade alltid hålla stängt enligt några av mina vänner som varit uppe flera gånger. När vi kom fram till Across visade det sig att parken just bytt till vinteröppettider, och därför stängde om 15 minuter. 

Vi fick alltså lite bråttom och skyndade oss upp, ganska konditionskrävande!

Några trappor upp

Väl uppe hade vi väldigt vacker utsikt över staden och solnedgången.

Obligatoriska gruppfoton!

Och Maries obligatoriska såpbubblor

Efter en allt för kort stund uppe på taket kom vakterna som ansvarade för att stänga parken och följde oss ner för trapporna igen.

Så här ser parken ut nerifrån:

Efter Across gav vi oss av mot Hakata station, Fukuokas största tågstation och också ett stort köpcentrum. Den ligger ca. 25 minuters promenad bort från Tenjin, vår del av Fukuoka. Vår anledning till att ge oss ut på långpromenad tvärs över stan var inte shopping, utan något mer ovanlig. Vi var på jakt efter en talande toalett. 

Bakgrunden till detta var att Iraima, under någon av sina första veckor i Japan, hade besökt ett köpcentrum med sin värdmamma. Där hade toaletterna välkomnat den som kom in och avslutningsvis sagt ありがとう (arigatô) alltså tack! Vi fann detta väldigt roande och ville gärna uppleva det själva, men problemet var att Iraima inte hade någon aning om var dessa toaletter fanns. Efter visst övervägande hade vi kommit fram till att det var på Hakata station vi hade störst chans att stöta på dem, och därav besöket. 

På Hakata hittade jag något jag letat efter länge, taiyaki vilket är fiskformade pannkakor med fyllning! Jag hade hört om dem i podcasten jag använde för att plugga japanska innan jag åkte, och var nyfiken på att prova. De fanns med både söta och mer matiga fyllningar, jag valde ost och skinka. Gott!

Vi åkte också upp på taket av byggnaden (ja, den här också, fast här fanns det hiss). Det var en häftig kontrast att komma direkt från ett upplyst köpcentrum fyllt av människor, ut i nattluften och mörkret. Vi fick en vacker, 360 graders vy över Fukuoka i mörkret.

Efter detta stannade några kvar och åt middag på en restaurang, själv var jag väldigt trött och tog tunnelbanan tillbaks till Tenjin, och sedan tåget hem. Och hur gick det med toalettjakten? Jo, vi hittade faktiskt en talande toalett. Tyvärr sade den inte "Tack", vilket ju hade varit huvudmålet, så en halv seger får vi väl säga. 

Efter mycket tjat från Iraima, som verkligen älskar nöjesfält, planerade vi in ännu en utflykt till en nöjespark. Den här gången ville vi passa på att åka många tillsammans, så det krävde lite planering att få ihop det. När vi väl bestämt en helg och dag visade det sig att det skulle bli regn, och visa av erfarenheten från vår senaste regniga dag på ett nöjesfält (då de flesta attraktionerna stängde) flyttade vi resan från söndag till lördag. Lyckligtvis höll väderprognosen och vi fick en fin dag.

Nöjesparken hette グリーンランド, vilket är Greenland japaniserat (uttalas "guriin randå" på japanska). Den skilde sig på många sätt från Space World som vi besökte vid ett tidigare tillfälle. Greenland var väldigt mycket större och hade betydligt fler attraktioner. Den saknade dock, till skillnad från Space World, helt ett genomgående tema. Allt var också mycket slitet, och såg ut att ligga utkastat på måfå i parken utan någon bakomliggande tanke. Utseendemässigt var parken alltså både mycket fulare och mycket tråkigare än Space world. Vad den förlorade på de punkterna vägdes dock upp av att det bland de många attraktionerna fanns flera som var riktigt roliga och betydligt häftigare än dem på Space world. Sammantaget helt klart värt besöket.

Framme vid Greenland, efter att ha åkt både tåg och buss. Vi köpte ett paket som inkluderade resa dit och hem samt inträde till rabatterat pris på tågstationen.

The french girls

Vi var tio personer som åkte tillsammans, vilket gav upphov till en del problem när det gällde vilka som skulle göra vad, när. På det stora hela kom vi dock överens och valde att splitta upp oss med jämna mellanrum när åsikterna gick isär för att återförenas lite senare istället. 

Nio, en häftig berg-och-dal-bana där man hängde under spåret. Det var första gången jag åkte i en sådan, och jag gillade den verkligen. Nio blev attraktionen jag åkte först och sist på dagen.

Slänggungorna. De flesta av oss, som glatt åkte allt annat, vägrade att sätta oss i slänggungorna.

Greenland hade en del intressanta attraktioner, som t.ex en en enorm frysbox som man gick runt i på en stig, omgiven av is och fula plastpingviner. Rätt kul med kontrasten mot utsidan, varm sensommar/höst ute och -30 grader inne. Extra roligt att lura in en intet ont anande Iraima, som är från Venezuela och alltid fryser. Jag är tveksam till om hon trodde oss när vi förklarade att det faktiskt kan bli så kallt i norra Sverige på riktigt. Det fanns också en rodelbana, som började uppe på toppen av en hög kulle. Rätt kul, fast man kunde inte åka så fort för då fanns det risk för att åka ur. En annan intressant attraktion var en berg-och-dal-bana som man åkte ståendes. Häftig upplevelse, man var lite svag i knäna efteråt, även om banan i sig var rätt medioker.

Stående berg-och-dal-bana

På området fanns också två spökhus och två minibiografer med skräcktema. Då jag efter stora kval vågade mig in i spökhuset i Space World, för att sedan inte alls bli skrämd, kände jag mer eller mindre ett tvång att besöka även dessa spökhus. Det ena var mest tråkigt, man gick runt med batteridrivna stearinljus i något som såg ut som rundturen man gör i ett av de där spöktågen som brukar finnas på kringresande marknader. Det andra hade mer potential. Det låg i en hög, tornliknande byggnad som såg ut precis som ett övergivet spökslott, och man gick upp för en vindlande spiraltrappa för att komma till själva spökhuset. Inredningen var av typen övergivet sjukhus och rätt välgjord. Det dumma var att man kom och gick som man ville, vilket innebar att även om det var långt ifrån trångt så hade man andra grupper av människor i närheten hela tiden, vilket förtog mycket av effekten. Hade man gått runt där inne ensam hade det varit otäckt, men nu blev det bara lite småläskigt ett par gånger. 

Av spökbiograferna hann jag bara gå på den ena, där det visades en 3D film på ca 10 min. Början var rätt så läskig för mig som är lättskrämd, två systrar jagades av zombies och gömde sig i ett hus som visade sig vara hemsökt. Ena systern "togs över" av mörka krafter och försvann och den andra smög vettskrämd runt på egen hand med creepy stämning och jump-out effekter. Slutet var dock bara förvirrande då hon ramlade ner i en brunn och plötsligt befann sig i en stor sal med en massa skelett överallt och systern var där och de skulle offras eller något. Inte speciellt läskigt längre. Två av mina vänner hann gå på den andra "biografen" också och den var tydligen jättehäftig. Man satt på en bänk i ett kolsvart rum med hörlurar på, så man kunde inte se någonting men hörde olika ljud runt omkring så att det t.ex kunde låta som att någon smög sig närmare. Synd att jag missade den. 

Gratis bågskytte fanns det också!

Jag och Anna på väg uppför kullen i linbana. Parken hade flera olika envägs-attraktioner för att ta sig från en del av parken till en annan, eftersom den var så stor.

En lite speciell attraktion var den jag filmat nedan. Man spändes fast i en vagn, som backade en bit och sedan tippade helt bakåt, och därefter åkte långsamt uppåt i 90 graders vinkel. Rätt läskigt, speciellt första gången när man inte visste att det skulle hända. Sedan åkte den först framåt, gjorde två loopar på sidan, tippade ner en våning och åkte baklänges med likadana loopar. På den här attraktionen fick man åka så många gånger man ville utan att behöva gå ut och ställa sig i kö igen (om det inte redan fanns en kö förstås) och om man åkte minst 10 gånger fick man sitt foto på väggen. Riktigt så roligt var den dock inte, och vi hade ju annat vi ville göra så inga foton för oss.

Dagens läskigaste attraktion var dock denna:

     
Man satte sig i stolar som hängde under ett stort hjul som låg ner på sidan, och sedan började hjulet rotera och vinklas uppåt tills det var helt upprätt. Stolarna var ömsom fastlåsta, ömsom fritt dinglande, vilket gjorde att man ibland gjorde loopar i hjulets riktning när ens stol gick över toppen, ibland dinglade fritt från sida till sida i hög fart. Riktigt läskigt, jag skrek hela tiden, men en verklig adrenalinkick och jag kunde inte låta bli att åka en gång till. Nedan en film som visar bättre:

Slutligen en bild på en berg-och-dal-bana jag inte skulle vilja ta en tur i.

I normala fall skulle man ju kunna tro att den var byggd på det här viset med flit för att det ser lite kul ut med en berg-och-dal-bana som slutar tvärt, men i den här parken är jag mer benägen att tro att det är en rest av en gammal berg-och-dal-bana som de helt enkelt inte orkat plocka bort. Lyckligtvis gick det inte att åka i den i alla fall. 

Försöker skriva några inlägg till innan jag glömt bort alla detaljer.

En Studio Ghibli-utställning är på turné i Japan och kom till Fukuoka under ett par månader. Studio Ghibli är en filmstudio som producerat teckande och animerade barnfilmer sedan 1984. Filmerna är mycket välgjorda och älskade av både barn och vuxna. De har bland annat skapat Min granne Totoro och Spirited Away.

Naturligtvis var vi väldigt sugna på att se utställningen, och gav oss iväg en tisdag efter skolan. Till vår stora besvikelse visade det sig att utställningen var stängd på just tisdagar, så vi fick vända om besvikna med bara några foton på de vackert dekorerade hissdörrarna upp till utställningshallen som tröst.

まくろくろすけ！Makurokurosuke!

På fredagen gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre. Vi lyckades t.o.m få studentrabatt på entrén trots att vi inte hade några studentkort (det går inte att få när man går på en vanlig språkskola). Utställningen bestod helt av arbetsskisser från de många olika filmerna. Även efter att filmerna började animeras så har studio Ghibli alltid jobbat med dessa skisser, stora ritpapper där de skissar upp de olika scenerna både för att få en känsla för hur det ska se ut och vilken känsla en scen ska inge, men även för att indikera hur "kameran ska svepa" och hur figurerna rör sig i scenen. Vi var helt uppslukade, det var mycket roligare än man kan tro att titta på skiss efter skiss och väldigt intressant. Det fanns så många skisser att det tog oss tre timmar att ta oss igenom hela utställningen, trots att vi försökte skynda på lite eftersom vi insåg att det skulle bli svårt att hinna klart före stängningstid. Tyvärr fick man inte ta några foton. Här och var satt skyltar med texter på japanska som beskrev hur man skulle tolka de olika symbolerna i skisserna och förklarade hur processen att skapa en film gick till. Jag gjorde mitt allra bästa för att läsa dem, men trots att jag kunde förstå en stor del av innehållet var det som att den sista biten fattades, jag fick inte ihop det till en helhet. Ibland förstod jag alla enskilda delar i en mening, men kunde ändå inte förstå betydelsen av den. Ganska frustrerande, men japanska är inte lätt, speciellt inte i skrift. Med en ordbok till hands och en grundläggande förståelse av filmterminologi hade det nog gått bättre.

När man kom ut från utställningen fanns en liten museibutik, där jag köpte några fina vykort. Där fanns också ett område där de gjort iordning bakgrunder med motiv från ett par populära filmer där man kunde fotografera. Mycket uppskattat!

Jag och Iraima med Ponyo:

Lucie med Ponyo! Lucie ser nästan alltid misstänksam ut.

Man kunde ta en bild liggande på Totoros mage!

Jag och Totoro

Man fick också måla sin egen makurokurosuke på ett klistermärke och sätta upp på en vägg bland de andra besökarnas bilder. (Makurokurosuke brukar översättas till svartkryp och är små flocklevande varelser som gömmer sig i vrårna i gamla övergivna hus. Det är de som gör att det blir dammigt och smutsigt med tiden).

Mitt svartkryp

Okej, då var jag hemma i Sverige igen. Bloggen fortsätter ändå tills jag skrivit "färdigt" om Japan. Om inte annat blir det ett bra sätt för mig att komma ihåg allt som hände längre fram.

Återigen helgdag i Japan. Man kan lätt få för sig att de är lediga mest hela tiden här, men sanningen är att nästan ingen tar ut mer än en veckas semester om året på grund av allmän social press och viljan att behålla jobbet, och därför försöker regeringen pussla ut helgdagar här och där, nästan alltid på måndagar så att japanerna ska få vila någon gång. 

I vilket fall var det förstås dags för ny skolaktivitet, och den här var betydligt mer besvärlig än de tidigare. Vi skulle delta i någon som kallades "Tell us about your country", Detta innebar först och främst en hel del jobb med att förbereda presentationer på japanska om våra respektive länder i förväg. På själva dagen bussades vi sedan ut på landsbygden till en kall lokal där vi förstås var tvugna att hålla dessa föredrag. Publiken bestod av våra skolkamrater samt diverse intresserade japaner, främst småbarnsmammor och pensionärer. Mycket nervöst, och rätt svårt att lyckas överrösta barnen som lekte i bakgrunden. Efter avklarad presentation fick vi trösta oss själva med en inte särskilt välsmakande lunch och tanken att det i alla fall var bra träning i japanska. Och barnen var himla söta.

Mexikanerna hade med sig en flagga.

Söta Lucie

Anna höll föredrag om Nederländerna.

Och så var det svenskarnas tur.

Jag pratade om svenska traditioner.

Vi klottrade lite på svarta tavlan.

Gruppbild på de flesta närvarande. Jag var fortfarande så nervös efter föredraget att jag var svimfärdig, och valde därför att sitta ner.

Härifrån tog dock dagen en klar vändning till det bättre. Vi visste att vi skulle göra någon slags utflykt efter presentationerna, och det visade sig vara en lång promenad ute på landsbygden. Det var underbart väder, härlig luft och vi som vistats mitt i stan under större delen av vår tid i Japan var som kalvar släppta på grönbete. Det var en otroligt vacker plats vi befann oss på med skiftande natur. Det fanns fält, berg, skogar, slingrande stigar, intressanta broar och tunnlar och när vi kom högre upp kunde vi se havet en bit bort genom träden. Alla var verkligen jätteglada. Vi besökte bland annat en mikan (mandarin)-odling, och fick plocka mikan direkt från träden och äta. 

Skördetid.

"Mikanplockning oktober till december"

På mikanodlingen.

Vackert vattenfall.

Här såg vi havet. (Nästnästa bild föreställer en vacker spindel, känsliga läsare varnas).

Dessa spindlar såg vi precis överallt, men inga andra sorter. Väldigt vackra. Den här hade spunnit sitt nät mellan stolparna uppe på en bro, därav himlen i bakgrunden.

Tidiga höstfärger. Japan är känt för sina vackra höstfärger, 紅葉(こうよう) kõyõ.

Så härlig natur :-)

Björn hittade en bambukäpp, som han senare släppte ifrån sig motvilligt när vi skulle kliva på bussen.

"Odlingsmark, var vänlig beträd ej"

 Efter en härlig promenad återvände vi till bussen. Innan vi åkte hem till skolan stannade vi också till vid havet en liten stund.

"Nihon" (Japan)

Trots en någon besvärlig, om än lärorik, start en riktigt härlig dag som jag inte kommer att glömma i första taget :-)