Vi svenskar, liksom många andra länder, kan stanna i Japan som längst i tre månader innan vi måste lämna landet. Eftersom min resa är totalt fyra månader, vilket är för kort tid för att ansöka om studentvisum, var jag tvungen att lösa det på annat sätt. Lyckligtvis finns det en enkel metod för detta som är helt laglig och normal: att ta en tur till närmsta grannland och sedan återvända. Man får nämligen vistas i Japan under två tremånadersperioder på ett år på vanligt turistvisum. (Försöker man förlänga vistelsen en tredje gång på detta vis blir det alltså problem). 

En kort tur till valfritt land var alltså nödvändig, och eftersom Busan, Korea ligger tre timmar bort med båt från Fukuoka kändes det som ett bra alternativ. Att jag skulle behöva åka dit visste jag förstås redan innan jag lämnade Sverige, men själva resan var inte planerad och väl i Japan hade jag knappt tid att tänka på den. Smidigt nog föll det sig så att en av mina skolkompisar, Randy från Nederländerna, också behövde förnya sitt visum. Hans föräldrar krävde dessutom att han inte åkte ensam, så vips hade jag ett resesällskap. Vi tänkte ursprungligen stanna i Busan två nätter, men då det inte gick så bra båtar och vi inte ville missa för mycket i skolan blev det en 24-timmarstripp istället.

Att komma till Korea direkt från Japan var en rejäl kulturkrock. Japaner försöker alltid vara tysta och inte störa andra, men under vår tid i Korea bevittnade vi två högljudda gräl ute på gatan. Att handla i affärer var också annorlunda. I Japan sker alla interaktioner med personalen under en aldrig sinande ström av artighetsfraser, medan de flesta affärsinnehavare i Korea nöjde sig med att säga priset. Gatorna kändes också smutsiga jämfört med Fukuoka, där jag ser kanske ett eller två skräp om dagen, och för oss var det en ovan känsla att inte längre kunna tala landets språk. Vi kände oss inte alls hemma i Korea, men det berodde nog också mycket på att vi är så förälskade i Japan. 

Bra saker hände också förstås. Vi hann med en hel del sightseeing på den korta tiden, och besökte åtminstone två mycket vackra parker. Busan ligger som i en brant sluttning, så parkerna är som vindlande, lummiga gångar uppåt med bänkar att vila på här och var. Vid två tillfällen kom främlingar fram till oss och hjälpte till med att översätta menyer och liknande till engelska.  På kvällen gick vi till en restaurang som såg trevlig ut, och blev serverade en stor gryta med kimchi och kött, en massa olika tillbehör och ris. Bara upplägget kändes som en riktig festmåltid, och trots att jag ätit mycket god mat i Japan var det var den godaste måltiden jag ätit under hela resan. För detta fick vi betala totalt 30 kr var. Allt i Korea var mycket billigt, så det är onekligen ett prisvärt ställe att turista på. Det gällde även hotellet som skolan hade ordnat åt oss. Mycket fräscha och trevliga hotellrum med allt man kan förvänta sig, helt okej frukost och havsutsikt från rummen! Detta kostade 330 kr/natt. Ett dubbelrum hade kostat 400 kr natten. När vi väl hade checkat in vid fem-tiden på eftermiddagen, trötta efter resan och flera timmars sightseeing ville vi inte gå därifrån, utan stannade på rummet och såg på tv och beundrade havsutsikten resten av kvällen, förutom retaurangbesöket. 

Dag två gick vi upp alldeles för tidigt för att hinna med mer sightseeing och souvernir-shopping, och försökte sedan hitta färjan hem till Japan. Det visade sig svårare än vi trott. Vi kom fram till en stor byggnad vid namn "international ferry terminal" som förvisso var öppen så till vida att det gick bra att gå in, men för övrigt var det stängt och inte en människa där. Överallt satt skylar som verkade vilja informera om något, men eftersom de var på koreanska hade vi inte en aning om vad. Efter att ha irrat runt bra länge i hamnområdet med stigande oro hittade vi en vakt och visade våra biljetter med färjans namn. Denna vänliga människa visste lyckligtvis varifrån vår färja avgick, och kunde dessutom tala god engelska, så snart var vi på väg till rätt färjeterminal. Varför det inte avgick några färjor från den stora, fina, internationella terminalen vet jag fortfarande inte. 

Så återstod bara resans viktigaste del; att bli insläppta i Japan igen. Som sagt är det helt lagligt att resa in två gånger, men man får oftast svara på betydligt fler frågor än vid första inresan eftersom de vill vara säkra på att man inte har något dumt för sig (t.ex. arbete eller planer på att stanna kvar för länge). Vi var väl utrustade med säkert tio dokument från skolan och rektorns telefonnummer om något skulle gå snett, så vi var inte allt för oroliga. När det kom upp att vi var studenter såg passkontrollanten först mycket bekymrad ut, men en äldre kontrollant förklarade för honom att språkstudenter vid vår skola alltid studerar på turistvisum och efter lite fler frågor släppte de vänligt nog in oss i landet. Det kändes verkligen som att komma hem att vara tillbaka i Fukuoka igen. Korearesan var ganska jobbig men rolig också, och såhär i efterhand tänker jag mest på allt det trevliga. Jag är väldigt glad att jag inte behövde åka själv, att ha Randy som sällskap gjorde resan klart trevligare, och förmodligen säkrare också.

Här är lite bilder:

Vy från Busantower, en turistattraktion högst uppe i en park.

I stänglset runt omkring parkens högsta punkt hade mängder av förälskade par fäst hänglås och meddelanden.

Nattvy från hotellrummet.

Mer utsikt.

Middag!

Randy och massor med mat.

Mat (fortfarande).

Fin ljusinstallation. Installationen sitter på två sidor av byggnaden och är alltså i princip vikt runt byggnadens ena hörn.

Sightseeing i Chinatown.

Jag med staty.

Häftig byggnad.

I en av parkerna var det fullt av träningsredskap utspridda, och många som tränade. (Fast inte just här).

Staty.

Lunch dag 2. Mycket god nudelsoppa med en fräsch, tydlig citronsmak.

Den stängda färjeterminalen. Hade det här varit kvällstid hade jag nog vänt i dörren.

Och så var det dags för ännu en kompis att åka hem, Erik från Nederländerna. Jag har inte så många foton denna gång, men det var en trevlig fest :-)

Erik med sin avskedspresent, en sakeflaska med mycket fin etikett ritad av Björn.

Erik heter van Beers i efternamn, vilket har gjort att vi fått ett slagord som lyder: It's not drinking if it's only van (one) Beers. Naturligtvis stod detta att läsa på etiketten. 

Erik och Wilhelm.

Först ett par nya bilder från vår lounge:                  

Marie, Iraima, Estefano från Mexiko och Maria spelar spel.

Och så lite japansk kultur. På vår skola finns möjlighet att utöver de vanliga lektionerna addera en tilläggskurs om japansk kultur. Då har man en extra lektion 3 ggr/vecka då man t.ex besöker tempel, skriver kalligrafi eller prövar på japansk svärdkonst. Ibland finns det platser över på lektionerna då kan man delta mot en avgift om man vill.

Den här dagen fanns det platser kvar till teceremonin, och då valde jag att vara med. Teceremonin är en viktig del av den japanska traditionella kulturen och något jag absolut ville delta i en gång under tiden jag är här. Under ceremonin fick vi också ha på oss en yukata (enkel kimono) under tiden, vilket förstås gjorde det ännu mer lockande. 

Teceremonin går enkelt sagt ut på att man tillreder och dricker te sittande på golvet under mycket strikta, formella former. Det finns diverse regler för hur man sitter, vad man säger till vem innan man dricker sitt te och hur man håller koppen. Mycket intressant att vara med om. Under vår ceremoni gjorde vi allt som ingår i en vanlig teceremoni, men ceremonimästaren berättade under tiden om allt och vi hade möjlighet att ställa frågor om det var något vi undrade över. Här är lite bilder vår lärare tog under tiden:

Jag tillreder te åt en av de andra deltagarna. Till höger vår ceremonimästare.

Bugning som tack för teet jag just serverats.

Hela gruppen

Jag i min rosa yukata. Den skumma handpositionen (noggrant instruerad av ceremonimästaren) är tänkt att visa upp yukatan/kimonon på bästa sätt. Dessutom skulle man stå med tårna pekande inåt.

Marie i sin vackra yukata.

Här syns den fina rosetten bak på min obi (bältet).

Dagen efter Space Worldbesöket var det dags för ännu en festival. Denna festival hålls enligt vad vi hört bara en gång vart 25:te år, och går ut på att barn (framförallt i åldern 3-7 år) kläs upp i traditionella kimonos och speciella huvudbonader och går i en parad. De flesta av besökarna var faktiskt barnens föräldrar. Det var en häftig upplevelse och så många söta barn överallt :-)

Flickorna bar kronor med fåglar på toppen. 

Och pojkarna bar stärkta hattar. Jag tyckte lite synd om barnen, det var väldigt varmt ute och de där kimonoerna är varma att bära. Jag såg mer än ett barn som utmattat somnat på sin förälders rygg, och flera som grät. Förhoppningsvis hade de flesta roligt i alla fall. Om inte annat kommer nog fotona att vara trevliga minnen i framtiden.

Templet vi befann oss vid.

När själva paraden startade höll några ungdomar en imponerande trumföreställning.

Mannen som såg till att alla gick dit de skulle.

En gång för länge sedan (eller mer exakt två veckor) åkte tjejgänget till Space World. Det är en stor nöjespark i stil med Liseberg (men med klart häftigare tema) som ligger någon timme härifrån. Vi hade otur med vädret, regn hela dagen vilket i Japan tydligen innebär att många attraktioner stänger. Lite synd men dagen var mycket rolig i alla fall. Vi hann med att åka det mesta åtminstone en gång innan det stängde, gå på en riktigt häftig "4-D"bio och förstås att bara titta på alla roliga skyltar och liknande som var en del av rymdtemat. Vi gick också in i ett skräckhus. Jag som inte sett en skräckfilm sedan jag var 15 var nära panik när vi precis gått in, och mycket spänd hela tiden, dock utan anledning visade det sig så inget särkilt otäckt egentligen hände. Jag hann även med att köpa en hello kitty som var speciell för parken, klädd i aliendräkt :-) 

Yay, Space World!

På väg mot parkens mest utmärkande attraktion, en berg-och-dalbana som löper runt en replika av en rymdfärja.

Rymdfärjan sedd från pariserhjulet.

Utanför alla större attraktioner fanns de sedvanliga varningstexterna om att inte åka om man har hjärtproblem och dyl. Bland dessa varningar fanns även detta fantastiska råd:

Då vi alla mådde mycket bra kunde vi inte hörsamma uppmaningen där och då, men det är ju bra att veta inför framtiden.

Informationsskylten utanför en av vattenattraktionerna var inte heller så dum:

Diverse bilder på den härliga tematiken:

Ovanstående betyder något i stil med "Vänskapliga relationer från och med nu"

Den här orkar jag inte översätta, men den verkar av bild och de två kanji jag förstår att döma varna för meteoriter.

Som jag skrivit om tidigare är min skola väldigt bra eftersom det är små klasser, man kan börja studera när man vill och så länge man vill, och blir alltid placerad i en klass som motsvarar ens egen nivå. Det finns dock en stor nackdel med detta system. Nya elever börjar förvisso varje vecka, men varje vecka är det också flera som slutar. Vilket innebär att du varje vecka löper stor risk att behöva säga hejdå till ännu en kompis som åker hem, och som du med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Har du extra mycket otur kan det hända att hela din klass slutar på en gång och du blir ensam kvar, vilket var just vad som hände förförra fredagen. 

När jag började i min klass var vi sex elever. Två slutade under de första två veckorna och en till lite senare men då började en ny tjej i klassen samtidigt. På slutet var vi alltså fyra stycken, fram tills alla utom jag slutade. Det var inte särskilt roligt. Om det inte finns några studenter på samma nivå minskas antalet lektioner per vecka något och man får privatundervisning istället. Säkert mycket effektivt, men det är trevligt att ha klasskompisar, framförallt när man har åkt till Japan främst för att det är roligt. När jag kom till skolan på måndagen efter visste varken jag eller lärarna om det skulle börja någon ny elev på min nivå, men efter placeringstestet fick jag lyckligtvis en ny klasskompis. Nu har jag två till och med. Men jag saknar ändå min gamla klass där alla var i min ålder.

Avslutningsceremoni med diplomutdelning och tal på japanska av alla som slutar. Här Simon, som kommer att stanna kvar i Japan i ett år till för att fortsätta plugga japanska på en annan språkskola. 

och Tai från Laos, som gick i klassen i två eller tre veckor (min tidsuppfattning här i Japan är mycket dålig). Hon skulle ge sig ut och resa i Japan i några månader innan hemfärd. 

Och Samuel, min bästa arkad-kompis som åkte direkt hem till Schweiz. Troligen bra för min plånbok men ledsamt. 

Erik från kompisgänget slutade också på Genki, men han stannade kvar i Fukuoka en vecka till.

Gruppfoto

Min klass! 

I enlighet med rubriken först om skolans lounge:

Efter dagens lektioner är slut stannar många av oss kvar i skolans lounge ett tag. Vissa för att vänta på andra som slutar senare, andra för att de bara vill hitta på något och eftersom de flesta av oss inte har några mobiltelefoner är loungen det lättaste sättet att få kontakt med likasinnade. Ytterligare en anledning är att skolan i allmänhet och loungen i synnerhet är så trevlig och mysig att vi inte vill gå därifrån. 

I loungen finns micro, vatten, the och kaffe. Alla har en egen mugg med sitt namn på. Min är rosa, och jag valde den inte ens själv :-) Det finns en massa bord förstås för läxläsning och annat. Det finns också en grupp tatamimattor, lite upphöjda där man kan sitta på golvet och där tv-spelet finns. Helt klart bästa delen av loungen. Inne på skolan får vi inte ha skor, utan man byter till ett par tofflor när man kommer dit. På tatamimattan råder dock totalt skoförbud. 

Felix från Sverige, Samuel (klasskompis), Lucie från Frankrike och Simon från Sverige (också klasskompis).

Man kan också äta sin medhavda lunch i loungen. Här ovan jättefina onigiri (risbollar med fyllning) som jag gjort själv. Dessvärre var de inte alls goda :-P

Och så födelsedagsfest:

Björn (från Sverige, förvånansvärt nog) fyllde 20 år och valde att ha födelsedagskalas på Sweet Paradise (som jag skrivit om tidigare). Onekligen ett lämpligt ställe för födelsedagsfirande, åtminstone om man tycker om tårta. Det var trevligt och gott och Björn fick fina presenter i form av söta anime-figuriner och kattöron. 

Iraima, som är galen i det japanska godiset Pocky (chokladdoppade pinnar) hittade en chokladfontän där hon kunde tillverka sina egna pocky!

Vid detta besök var jag mer fokuserad på att äta tårtorna än att fotografera dem. Jag hann dock med att få en bild tillsammans med födelsedagsbarnet!

...och en på dessa söta flickor, ihop med en av presenterna. (Maria, Marie och Lucie)

Bloggen ligger fortfarande 2 veckor efter verkligheten, så detta var fredagen den 28:e september. En ur kompisgänget slutade på genkijacs för att ge sig ut och resa i Japan och vi hade en mycket rolig avskedsfest. (Han kom dock och hälsade på i fredags när vi hade avskedsfest för en annan vän så det var inte sista gången vi såg honom).

Kvällen började på en sushibar där vi satt vid ett rullband där all möjlig sushi passerade förbi, och man plockade det man ville ha. Det var jättehäftigt :-) Kaiten-zushi kallas det. Sushin var också väldigt billig, 100 yen (7 kr) per tallrik med 2 bitar, så det var inga problem att äta sig mätt. Inte toppklass på sushin men den var god. En väldigt rolig upplevelse. Efterrätter fanns också. När vi var klara räknade en ur personalen alla tallrikar för att se hur mycket vi skulle betala.

Ett fint videoklipp på rullbandet:

Radoje och Marie från Belgien. Någon har byggt ett fint torn av sushitallrikarna.

Om man ville ha något särskilt kunde man beställa det på en skärm vid bordet, så kom det rullande efter en stund. Mycket smidigt.

Efter sushin gick vi vidare till en bar ett par timmar. 

Efter barbesöket stötte vi ihop med en vi kände från skolan och några okända men trevliga människor, som var på väg för att sjunga karaoke. Vi bestämde oss snabbt för att följa med. Det var jättekul :-) Att gå ut och sjunga karaoke ihop är ett vanligt sätt att umgås i Japan. Man hyr ett litet rum, nästan som på ett hotell och så väljer man låtar och sjunger. Det går också att beställa mat och drinkar om man vill.

De okända men trevliga människorna. En kanadensare och en japan. Jag vill minnas att de hette Greg och Nene. (Men det är sannolikt fel).

Japaner står ofta upp i sofforna och sjunger. En del svenskar också...

  Gruppfoto!

Efter denna spontana tillställning var klockan efter tolv, vilket i Japan innebär att sista tåget för dagen avgått. Alla tåg/bussar och liknande slutar i Japan att avgå någon gång mellan halv tolv och tolv på centrala platser. (På icke centrala platser tidigare ändå förstås). Efter tolv står alltså valet mellan att ta en taxi hem (prisnivå som i Sverige) eller att vänta in första tåget vid klockan sex på morgonen. Efter viss tveksamhet valde de flesta av oss det senare alternativet, och gick vidare till en klubb där vi bokstavligt talat dansade hela natten. Det var väldigt roligt och förvånansvärt nog höll jag mig vaken utan problem. Det var dock väldigt skönt att få komma hem och sova efteråt :-)