Vi svenskar, liksom många andra länder, kan stanna i Japan som längst i tre månader innan vi måste lämna landet. Eftersom min resa är totalt fyra månader, vilket är för kort tid för att ansöka om studentvisum, var jag tvungen att lösa det på annat sätt. Lyckligtvis finns det en enkel metod för detta som är helt laglig och normal: att ta en tur till närmsta grannland och sedan återvända. Man får nämligen vistas i Japan under två tremånadersperioder på ett år på vanligt turistvisum. (Försöker man förlänga vistelsen en tredje gång på detta vis blir det alltså problem). 

En kort tur till valfritt land var alltså nödvändig, och eftersom Busan, Korea ligger tre timmar bort med båt från Fukuoka kändes det som ett bra alternativ. Att jag skulle behöva åka dit visste jag förstås redan innan jag lämnade Sverige, men själva resan var inte planerad och väl i Japan hade jag knappt tid att tänka på den. Smidigt nog föll det sig så att en av mina skolkompisar, Randy från Nederländerna, också behövde förnya sitt visum. Hans föräldrar krävde dessutom att han inte åkte ensam, så vips hade jag ett resesällskap. Vi tänkte ursprungligen stanna i Busan två nätter, men då det inte gick så bra båtar och vi inte ville missa för mycket i skolan blev det en 24-timmarstripp istället.

Att komma till Korea direkt från Japan var en rejäl kulturkrock. Japaner försöker alltid vara tysta och inte störa andra, men under vår tid i Korea bevittnade vi två högljudda gräl ute på gatan. Att handla i affärer var också annorlunda. I Japan sker alla interaktioner med personalen under en aldrig sinande ström av artighetsfraser, medan de flesta affärsinnehavare i Korea nöjde sig med att säga priset. Gatorna kändes också smutsiga jämfört med Fukuoka, där jag ser kanske ett eller två skräp om dagen, och för oss var det en ovan känsla att inte längre kunna tala landets språk. Vi kände oss inte alls hemma i Korea, men det berodde nog också mycket på att vi är så förälskade i Japan. 

Bra saker hände också förstås. Vi hann med en hel del sightseeing på den korta tiden, och besökte åtminstone två mycket vackra parker. Busan ligger som i en brant sluttning, så parkerna är som vindlande, lummiga gångar uppåt med bänkar att vila på här och var. Vid två tillfällen kom främlingar fram till oss och hjälpte till med att översätta menyer och liknande till engelska.  På kvällen gick vi till en restaurang som såg trevlig ut, och blev serverade en stor gryta med kimchi och kött, en massa olika tillbehör och ris. Bara upplägget kändes som en riktig festmåltid, och trots att jag ätit mycket god mat i Japan var det var den godaste måltiden jag ätit under hela resan. För detta fick vi betala totalt 30 kr var. Allt i Korea var mycket billigt, så det är onekligen ett prisvärt ställe att turista på. Det gällde även hotellet som skolan hade ordnat åt oss. Mycket fräscha och trevliga hotellrum med allt man kan förvänta sig, helt okej frukost och havsutsikt från rummen! Detta kostade 330 kr/natt. Ett dubbelrum hade kostat 400 kr natten. När vi väl hade checkat in vid fem-tiden på eftermiddagen, trötta efter resan och flera timmars sightseeing ville vi inte gå därifrån, utan stannade på rummet och såg på tv och beundrade havsutsikten resten av kvällen, förutom retaurangbesöket. 

Dag två gick vi upp alldeles för tidigt för att hinna med mer sightseeing och souvernir-shopping, och försökte sedan hitta färjan hem till Japan. Det visade sig svårare än vi trott. Vi kom fram till en stor byggnad vid namn "international ferry terminal" som förvisso var öppen så till vida att det gick bra att gå in, men för övrigt var det stängt och inte en människa där. Överallt satt skylar som verkade vilja informera om något, men eftersom de var på koreanska hade vi inte en aning om vad. Efter att ha irrat runt bra länge i hamnområdet med stigande oro hittade vi en vakt och visade våra biljetter med färjans namn. Denna vänliga människa visste lyckligtvis varifrån vår färja avgick, och kunde dessutom tala god engelska, så snart var vi på väg till rätt färjeterminal. Varför det inte avgick några färjor från den stora, fina, internationella terminalen vet jag fortfarande inte. 

Så återstod bara resans viktigaste del; att bli insläppta i Japan igen. Som sagt är det helt lagligt att resa in två gånger, men man får oftast svara på betydligt fler frågor än vid första inresan eftersom de vill vara säkra på att man inte har något dumt för sig (t.ex. arbete eller planer på att stanna kvar för länge). Vi var väl utrustade med säkert tio dokument från skolan och rektorns telefonnummer om något skulle gå snett, så vi var inte allt för oroliga. När det kom upp att vi var studenter såg passkontrollanten först mycket bekymrad ut, men en äldre kontrollant förklarade för honom att språkstudenter vid vår skola alltid studerar på turistvisum och efter lite fler frågor släppte de vänligt nog in oss i landet. Det kändes verkligen som att komma hem att vara tillbaka i Fukuoka igen. Korearesan var ganska jobbig men rolig också, och såhär i efterhand tänker jag mest på allt det trevliga. Jag är väldigt glad att jag inte behövde åka själv, att ha Randy som sällskap gjorde resan klart trevligare, och förmodligen säkrare också.

Här är lite bilder:

Vy från Busantower, en turistattraktion högst uppe i en park.

I stänglset runt omkring parkens högsta punkt hade mängder av förälskade par fäst hänglås och meddelanden.

Nattvy från hotellrummet.

Mer utsikt.

Middag!

Randy och massor med mat.

Mat (fortfarande).

Fin ljusinstallation. Installationen sitter på två sidor av byggnaden och är alltså i princip vikt runt byggnadens ena hörn.

Sightseeing i Chinatown.

Jag med staty.

Häftig byggnad.

I en av parkerna var det fullt av träningsredskap utspridda, och många som tränade. (Fast inte just här).

Staty.

Lunch dag 2. Mycket god nudelsoppa med en fräsch, tydlig citronsmak.

Den stängda färjeterminalen. Hade det här varit kvällstid hade jag nog vänt i dörren.