I söndags gjorde jag och Maria en utflykt till canal city. Meningen var att Iraima skulle ha följt med också, men hon hade missuppfattat oss och väntade vid fel station, och var dessvärre den enda med en mobiltelefon. Shoganai som japanerna säger, "det är inget som kan göras något åt". 

Efter att ha väntat en bra stund på en Iraima som av förklarliga skäl aldrig dök upp gav vi oss av. Jag hade faktiskt ingen aning om vad canal city egentligen var för något, jag hade hört namnet ofta och trodde nog att det var en stadsdel i Fukuoka. När vi kom fram efter 20 min promenad från centrum insåg jag att det var ett stort köpcentrum beläget vid kanalen som går genom staden. Utifrån sett såg det inte mycket ut för världen, och jag undrade lite varför jag hört så mycket om att det skulle vara vackert. När vi kom in förstod jag varför. Dessa foton är tagna på köpcentrumets stora innergård. 

Riktigt häftigt ställe, det är så vackert :-) Inne på själva köpcentrumet fanns mängder med spännande butiker, och en hel avdelning med bara restauranger som sålde olika sorters ramen, där vi passade på att äta. Vi ställde oss i kö till en automat utanför restaurangen, där vi valde vilken mat och dryck vi ville ha, betalade och fick en biljett. (Mycket vanligt tillvägagångssätt på ramenställen). Sedan stod vi i en kortare kö till själva restaurangen, tills det blev ett ledigt bord och vi blev visade till våra platser. Den anställda tog våra biljetter och kom tillvaka en stund senare med vår ramen. Det här stället serverade tonkotsu ramen, en rätt som södra Japan (och framförallt Fukuoka) är känd för. Det är helt enkelt ramen (soppa med nudlar och olika tillbehör) där soppbasen är baserad på fläskben och fett som kokas länge. Låter kanske inte så trevligt men det är mycket gott. Miljön inne på restaurangen var mycket speciell. Kunder blev ju färdiga och gick ganska ofta, och varje gång satte den första i personalen som såg dem igång en skrikkedja där alla anställda skrek "arigatô gozaimasu!" (tack så mycket) och liknande så högt de kunde i munnen på varandra. Emellanåt verkade de nästan tävla om vem som skrek högst. Det var en väldigt trevlig stämning, personalen verkade ha roligt, men också väldigt högljutt så vi var ganska glada att komma därfrån när vi ätit upp. (Till en kör av "arigatô gazaimasu" förstås.)

Tonkotsu ramen

Efter ett par timmar av framförallt fönstershoppande gick vi sedan på en lyxig glassbar. Våra glassar kostade mer än vår ramen, men ändå inte mer än typ 50 kr så det kändes helt okej att unna sig. Den var mycket god!

Även inne på glassbaren var det trevlig stämning, personalen "bakade" varje portion glass på ett bakbord genom att mosa ihop glassen med olika ingredienser. Under tiden sjöng de olika små sånger i kör, mycket underhållande. Jag såg en skylt om att de höll auditions för nya anställda, så jag antar att bra sångröst är ett krav för att få anställning där :-P

Som avslutning på en trevlig utflykt såg vi en liten cirkusföreställning som hölls ute på innergården.

Efter att vi kommit tillbaka till studentboendet var vi rätt trötta och kände egenligen inte för att göra något mer den dagen. Vi hade dock lovat några japanska tjejer vi träffade på temaki-kvällen att följa med ut och äta, så det var bara att göra sig iordning (på ca 5 minuter eftersom vi upptäckte att vi skulle mötas upp tidigare än vi räknat med) och ge sig av. Vi mötte upp de andra, tog tunnelbanan två stationer och gick sedan länge och väl för att komma till restaurangen. Till vår förvåning dök de flesta av tjejerna inte upp, men vi blev ändå ett litet gäng. Med var också två tyskar från skolan, och resturangen vi besökte var just en tysk restaurang eftersom japanerna ville pröva på deras mat. Vi beställde in några rätter och delade på dem så att alla fick pröva på allt, och det var riktigt gott. Det kändes lite speciellt att hålla i en gaffel igen, det var faktiskt första gången sedan jag kom till Japan. 

Felix, Kana-san och Maria (Kana-san har mycket roligt, troligen för att jag försökte säga "chiizu!" på äkta japanskt vis när jag tog bilden).

Efter maten var det dags för efterätt. Jag och Maria såg mycket fram emot den och anade inte alls oråd när personalen två gånger kom ut och sade något om att den var mycket stor. Tyskarna och japanerna sade bara att det var okej och vi skandinavier satt lyckligt ovetande. Så kom personalen ut med två stora stekpannor med efterätten, en slags pannkaksrätt med ungspannkaka i bitar och frukt. Jag tänkte först att vi skulle vara fyra personer på varje stekpanna, eftesom vi var åtta personer. Sedan kom de ut med två stekpannor till, och jag tänkte att det verkade som lite väl mycket efterätt med en halv stekpanna var. Och sedan kom de förstås ut med fyra till.

Mycket efterätt var det, men den var också väldigt god, så vi gjorde vårt bästa. Jag fick faktiskt i mig allt utom två bitar, sedan tog det stopp. Jag kan dock säga att det här är första gången jag ätit så mycket att jag var alldeles för mätt för att äta frukost nästa dag. En rolig detalj var att det till ungspannkakan faktiskt serverades lingonsylt, den fick vi i en separat skål. Kvällen blev i alla fall mycket trevlig, och det var roligt att få nya japanska bekantskaper.

Ovan: Något jag inte trodde att jag skulle stöta på i Japan.

Förra fredagen hade vi fredagsparty på skolan. De japanska universitetsstudenterna hade ordnat fram en massa tillbehör för att kunna göra egna temaki, sushirullar som man rullar ihop själv och äter direkt. Man tar en bit torkat sjögräs eller ett salladsblad, lägger på lite ris och annan önskar fyllning, rullar ihop så gott det går och äter. Det påminde en hel del om att göra tacos, även om smakerna var annorlunda och storleken mindre. Väldigt gott var det i alla fall!

Redo för sushi!

Diverse tillbehör. Det gula ovan är en slags äggrulle. Det vita har jag ingen aning om vad det är.

Bläckfisk. En av de alltid lika entusiastiska japanska studenterna tvingade i mig en bit av den under kvällen. Smaken var det inga fel på, men konsistensen var seg och och otäck så jag smög iväg och spottade ut den igen...

Min första temaki! Kött, ris och avokado rullat i en bit nori (torkat sjögräs).

Iraima-chan tillverkar temaki

Äggrulle och gurka, lax och fiskrom

Lax och crabstick, kött, äggrulle och majonäs

Hela gänget!

Efteråt gick vid till en brittisk pub som hade uteservering på taket, riktigt mysigt ställe.

De hade till och med min favoritwhiskey! (Jameson)

Förra måndagen var det helgdag i Japan, vilket innebär att skolan höll stängt. Min skola tycker dock inte att det är okej att bara ställa in lektioner vi ha betalat för, och därför ordnar de alltid en kostnadsfri utflykt som kompensation på helgdagar. Vi åkte alltså till Shimabara slott, som ligger tre timmar bort med buss. 

Ombord på bussen. Infällda i sidorna på sätena i mittgången fanns extrasäten! Jag undrar lite hur bra det funkar, med tanke på att de blockerar hela mittgången när de är utfällda. Inte så värst bra om bussen skulle behöva utrymmas.

Framme vid Shimabara slott. Slottet som står här idag är en sentida rekonstruktion, då det gamla slottet plockades i bitar och användes på andra ställen efter att den sista "småkungen" flyttat ut.

På väg in i slottet!

Somliga valde att posera i samurajrustning.

Vi gick runt på egen hand och tittade i slottet. Det var flera våningar högt och var inrett som ett museum med information om och föremål från slottets historia. Bland annat fanns flera samurajrustningar, riktigt häftiga.

Högst upp fanns en utkiksplattform.

I slottets trädgård fanns också en del att se.

Dessa fiskdrakar har jag sett på många taknockar på slott/slottliknande byggnader i Japan.

Efter att vi sett slottet gick vi någon kilometer därifrån för att titta på gamla samurajhus. De låg mitt i byn bland vanliga bostadshus. Många av människorna bodde i gamla samurajhus som restaurerats, men två hade bevarats i ursprunglig stil och var öppna för allmänheten. 

En mycket trevlig utflykt! 

Utsikt genom bussfönstret på hemväg.

Ännu ett fredagsskolparty, den här gången gick vi och åt shabu-shabu! Att äta shabu-shabu är mycket gott, och roligt. Man får en gryta med kokande buljong på bordet, och så får man brickor med råa köttbitar. Dessa kokar man själv i buljongen med hjälp av sina ätpinnar (ca 10 sekunder) innan man doppar dem i sås och äter. おいしい！(oishii = jättegott). Det fanns också grönsaker att koka, och ris till om man ville ha. Det här stället var (precis som sweet paradise) ett tabehoudai, all you can eat. Och jag åt en hel del... Även på detta restaurangbesök följde det med japanska universitetsstudenter, något vi alla var mycket glada över eftersom vi inte hade en aning om vad vi skulle göra först. 

Kokplattan med buljonggrytan överst, och lådorna med kött nedanför. Dessa böts ut mot nya i rask takt under middagen allt eftersom vi åt upp köttet.

Man fick välja ut två buljoner av (om jag minns rätt) sex olika sorter. Här pågår tillagning förfullt. Det färdiglagade köttet doppades antingen i en mycket god lite syrlig sås eller i rått ägg, som inte heller var så dumt.

Större delen av gänget  

Dagen därpå var vi på festival igen. Den här var lite större än den vi var på sist, och kretsade inte runt fyrverkerier utan ett firande vid ett tempel, som så många andra festivaler i Japan. Tyvärr missade vi paraden som hölls, men vi gick i alla fall runt bland marknadsstånden och tittade, och åt saker förstås :-)

Marknadsvimmel.

Ovan: Fiskdamm vid tempelområdet.

Nedan: Marknadsstånd med fiskdamm. Det är ett spel som går ut på att försöka fånga en guldfisk med hjälp av en "håv" bestående av en plastring med handtag täckt med ett tunt papper. Kräver en del skicklighet eftersom fisken inte vill bli fångad och pappret snart blir blött och går sönder. Om man lyckas fånga fisken vinner man den helt enkelt, och får den med sig hem i en vattenfylld påse. Idén är rolig, men det måste vara hemskt för fiskarna, både före och efter fångsten... Inte något vidare sätt att få ett husdjur på.

Det finns vardagar i Japan också, även om de inte direkt känns som vardagar än. Nedan kanjiläxa, övning på skriva tecknen rätt och försöka komma ihåg vad de betyder. Till höger ser ni min lärobok. Om drygt en vecka har vi ett stort prov för att gå vidare till bok två (jag hoppade in på kapitel nio av tolv i denna bok), så får nog försöka lägga lite mer tid på studier närmsta tiden än vad jag gjort hittills :-P

Matlagning ägnar jag mig åt med ojämna mellanrum också. Med tanke på att färdig- och utemat är väldigt billig jämfört med svenska priser, och ingredienser till matlagning istället är någon dyrare än i Sverige sparar jag inte jättemycket på att laga egen mat, men det är kul ibland och skönt som omväxling att inte behöva gissa vad det är jag äter. (Gissningleken i det här fallet sker vid inköp i mataffären, alltid lika spännande att försöka hitta rätt ingrediens). Här nedan har jag gett mig på fisksoppa.

Jag använde alla ingedienser ovan utom det torkade sjögräset (nori) och sojan. Jag vet inte vad det var för sorts fisk men den var god. Jag har inte sett någon fryst fisk i Japan, all fisk säljs färsk och ofta hel. Denna behövde jag bara rensa från ben och skinn, men det tog ändå 40 min p.g.a hemskt slöa knivar. Lyckligtvis har jag nu hittat en knivslip, så i fortsättningen bör det gå bättre. Vi lagar mat på gasplattor i köket. Jag tyckte att det verkade lite läskigt först, men började snabbt att älska dem. De är enkla att använda och man kan höja och sänka värmen omedelbart. Matlagningen går snabbare än hemma och om något håller på att koka över drar man bara ner värmen så slutar det koka på en gång. Väldigt smidigt. Trots det är jag nog inte sugen på någon gasspis i framtiden, vill inte gärna ha en öppen låga i köket.

Slutresultatet. Det blev gott, och räckte i fyra dagar till så inte så dumt :-) Jag har ett litet frysfack i kylskåpet som rymmer en matlåda, skönt att inte behöva äta allt på rad.

För ett tag sedan (var det förra eller förrförra veckan? Ingen aning) var vi på baseboll! Skolan hade fått några gratisbiljetter som vi snabbt lade beslag på trots bristande basebollintresse enligt resonemanget "det är gratis och vi är i Japan". Baseboll (yakyû på japanska) är en mycket populär sport i Japan och drar mycket publik. Arenan i Fukuoka kändes mycket stor, det var så att vi drog efter andan när vi kom in.

Entrévärden visade oss vänligt nog hela vägen till våra platser, vilket nog var bra eftersom systemet var lite förvirrande först. (Alla stolar i en rad "på höjden" hade samma nummer). 

På plats! Iraima från Venezuela, Vilhelm, Maria och Radoje.

Det hela inleddes förstås med uppvisning av cheerleaders. Efteråt kom spelarna in på arenan med varsitt barn vid handen, som det brukar vara på fotbollsmatcher i Sverige. Varje barn blev tilltalat av maskoten och fick säga en fras, ingen aning om vad det var men alla sa samma sak. Det var extremt gulligt, de små barnen som behövde lite hjälp innan de visste förstod att de skulle börja prata och de något äldre som var mycket seriösa, alla väldigt entusiastiska.   

Matchen i sig var ganska intressant när vi väl listat ut hur det hela fungerade, men gick otroligt långsamt. Det var konstant småpauser på 2-5 minuter mellan varje boll som kastades, varje spelare som böts ut och så vidare. Hade det inte varit för alla pauser som drog ut på tiden hade det faktiskt varit riktigt roligt och något jag gärna gjort om, men nu blev det för långsamt. Hela matchen tod 3,5 timmar, och efter det blev det förlängning då lagen låg lika. Då valde vi att åka hem eftersom klockan var halv tio och vi skulle till skolan nästa dag. 

Detta hindrade dock inte att det var mycket roligt att få uppleva detta en gång. Det var en speciell atmosfär, väldigt avslappnad samtidigt som alla hejade på laget. I princip alla på arenan åt någon form av mat. Publiken fortsatte att droppa in fram till halv nio även fast matchen började kl 18.00, de som kom sent verkade komma direkt från jobbet. På den första bilden kan man nere till höger se ett par människor i färglada kepsar. Det är två av många ungdomar som under hela matchen gick upp och ner i alla trappor och sålde öl och annan dryck. De verkade jobba hela tiden och bar en stor behållare med dryck på ryggen som de fyllde över i muggar. Jag förstår inte hur de orkade. 

I period 7 av 9 hände något intressant. Perioden kallades "lucky 7" och alla skulle heja extra mycket på laget, vilket gick till så att alla blåste upp stora gula ballonger (föreställande... basebollträn? Förhoppningsvis basebollträn) och viftade med dessa under en sång för att sedan släppa upp dem i luften så att de flög runt. Det hela såg mycket speciellt ut. Nedan några foton och en videosnutt som ger en bra bild av det hela. 

Maria lyckades också få tag på en ballong.

Mycket intressant som sagt. Kul hade vi alla fall, japansk baseball var absolut en upplevelse värd både tiden och pengarna vi slapp betala :-P

 
  Fler cheerleaders!

Japanerna verkar vara galna i att förpacka saker. Här nedan är lite godis jag köpte häromdagen. Kakor och en liten förpackning chips.

Och här nedan är förpackningarna öppnade. Kakorna ligger styckförpackade, och inuti chipsröret låg chipsen inneslutna i en påse. Känns lite onödigt... Till deras försvar måste jag säga att alla förpackningar är exemplariskt lättöppnade med tydliga instruktioner. 

Överhuvudtaget kommer det mesta i små förpackningar här i Japan. Brödskivor ligger ofta förpackade 3 och 3, vanlig påläggsost sälj endast styckförpackad i skivor som åttapack och ägg kan man köpa ett åt gången (i minimal äggkartong förstås). Kålhuvuden är alltid delade i fjärdedelar och köttfärs kan köpas i 100 gramsförpackning. Mycket smidigt för ett enmanshushåll måste jag säga. Japaner verkar ofta handla bara det de behöver för dagen och vill gärna ha allting färskt, så det har nog med det att göra. I mataffärerna finns inga stora kundvagnar som hemma, utan bara en liten vagn som rymmer en vanlig kundkorg, sådana vi bär på armen. Mer än så verkar ingen handla.

Känner man inte för att laga maten själv kan man alltid gå på den färdiggjorda maten. Den håller riktigt hög kvalitet och är alltid fräsch, eftersom den måste säljas samma dag som den tillagas. En standardlåda kostar 400 yen, ca 28 svenska kronor. Man kan också köpa fantastiskt goda risbollar med fyllning (onigiri), ofta omsvepta med torkad sjögräs (nori) för 100 yen, 7 kronor. Man behöver två för att bli riktigt mätt. Jag får erkänna att jag äter dem till lunch 2 av 3 dagar. En annan stor fördel med att allt tillagat måste säljas samma dag är att det alltid reas ut på kvällen, från 20 % rabatt till halva priset. 

Och eftersom jag inte hunnit med att uppdatera den här veckan så är det förra helgen det handlar om. Varje fredag anordnar skolan någon aktivitet/fest man kan vara med på om man vill, ofta någon typ av restaurangbesök. Man betalar själv men det är ett bra tillfälle att träffa de andra eleverna och pröva något nytt. Det brukar också föja med ett gäng japaner från det lokala universitetet som vill öva sin engelska. Förra fredagen gick vi till Sweet Paradise som är ett så kallat tabehoudai, vilket innebär att man betalar för en viss tid och äter så mycket man vill under den tiden. Sweet Paradise är som namnet antyder fokuserat på sötsaker, och som ni kan se på bilderna fanns det en hel del att välja på.

Svåra beslut... Det fanns också en liten del med vanlig mat, vilket inte var helt dumt att starta med. Utöver alla tårtor/kakor fanns en stor chokladfontän och en mjukglassmaskin, samt alla möjliga drycker. Det var ett trevligt ställe, men jag måste säga att jag hade föredragit att gå dit som barn, när magen för sötsaker var mycket större än idag. Även om allt såg jättegott ut (vilket det också var) blev jag ju tyvärr proppmätt efter några få bitar.

Mätt och glad. Mycket trevlig inredning var det :-)

På lördagen hamnade vi sedan lite oväntat på en 花火お祭り (hanabi omatsuri), en festival eller marknad med fyrverkerishow. Vi hade åkt in till stan för att äta när en av mina vänner nämnde att han hört något om en festival. Eftersom vi var nära stationen frågade jag i informationen där, och fick reda på att det mycket riktigt var en festival den kvällen och också hur vi skulle hitta till den speciella buss som avgick dit. Jag var ganska nöjd med mig själv efteråt eftersom konversationen skedde helt på japanska. (Han som jobbade där kunde likt de flesta japaner jag stött på ingen engelska, så baskunskaper i japanska är mycket användbara här i Fukuoka). 

Vi gav oss av till bussen och fick ställa oss i en lång kö av väntande människor. Längst fram och längst bak stod vänlig personal med skyltar och höll reda på alla. Inom 10 minuter var vi ombord på bussen och på väg en bra bit utanför stadens centrum. Redan på långt håll kunde vi se fyrverkeriena, och de pågick länge efter att vi kommit fram. Väldigt vackert.

Runt omkring pågick en välbesökt festival, troligen ganska liten med japanska mått mätt men för oss var den stor. Japanska festivaler är som våra marknader med mängder av små marknadsstånd. Den absoluta majoriteten av alla säljer mat i olika former, och det finns allt möjligt. Eftersom vi redan hade ätit siktade vi in oss på sötsakerna, och jag åt på tok för mycket även denna dag eftersom jag ville pröva allt.

Ovan: Festivalvimmel

Nedan: Mycket lycklig Maria har hittat en bananachoco, en frusen banan doppad i smält choklad och lite strössel. Det är till och med ännu godare än det låter. Bredvid står min goda vän och skolkamrat från Danmark, som också heter Maria. Hon behövde inte betala för sin banan, försäljaren kör nämligen sten-sax-påse med alla kunder, och om man vinner får man en extra banan gratis. Jag lyckades inte vinna, men en av våra andra vänner gjorde det.

 Jag köpte också en påse med såna här små figurer. Det var någon typ av sockerkakssmet som hälldes i heta gjutgärnsformar så att de gräddades. De var lite sega och mycket goda. Figurerna kan se ut på olika sätt i olika stånd. Det här är anpanman, en känd bilderboksfigur i Japan som är en superhjälte vars huvud är ett bröd fyllt med söt bönpasta. Fråga mig inte varför. Hans namn är i alla fall kopplat till detta faktum, an betyder söt bönpasta och pan betyder bröd.

Många av festivalbesökarna var klädda i den traditionella japanska klädedräkten yukata, en typ av lättare kimono. Det är tradition att bära den på festivaler. 

Min vän Erik från Holland med två vackra japanskor.

Det var väldigt roligt att få uppleva en fyrverkerifestival. Eftersom de hålls under sommaren i japan trodde jag att jag var lite för sent ute, men uppenbarligen inte.

Jag, Maria, Erik, Radoje från Schweiz och Vilhelm. Jag håller i helgens sista sötsak, en rullad pannkaka fylld med vaniljkräm, cornflakes och karamellsås.