Efter mycket tjat från Iraima, som verkligen älskar nöjesfält, planerade vi in ännu en utflykt till en nöjespark. Den här gången ville vi passa på att åka många tillsammans, så det krävde lite planering att få ihop det. När vi väl bestämt en helg och dag visade det sig att det skulle bli regn, och visa av erfarenheten från vår senaste regniga dag på ett nöjesfält (då de flesta attraktionerna stängde) flyttade vi resan från söndag till lördag. Lyckligtvis höll väderprognosen och vi fick en fin dag.

Nöjesparken hette グリーンランド, vilket är Greenland japaniserat (uttalas "guriin randå" på japanska). Den skilde sig på många sätt från Space World som vi besökte vid ett tidigare tillfälle. Greenland var väldigt mycket större och hade betydligt fler attraktioner. Den saknade dock, till skillnad från Space World, helt ett genomgående tema. Allt var också mycket slitet, och såg ut att ligga utkastat på måfå i parken utan någon bakomliggande tanke. Utseendemässigt var parken alltså både mycket fulare och mycket tråkigare än Space world. Vad den förlorade på de punkterna vägdes dock upp av att det bland de många attraktionerna fanns flera som var riktigt roliga och betydligt häftigare än dem på Space world. Sammantaget helt klart värt besöket.

Framme vid Greenland, efter att ha åkt både tåg och buss. Vi köpte ett paket som inkluderade resa dit och hem samt inträde till rabatterat pris på tågstationen.

The french girls

Vi var tio personer som åkte tillsammans, vilket gav upphov till en del problem när det gällde vilka som skulle göra vad, när. På det stora hela kom vi dock överens och valde att splitta upp oss med jämna mellanrum när åsikterna gick isär för att återförenas lite senare istället. 

Nio, en häftig berg-och-dal-bana där man hängde under spåret. Det var första gången jag åkte i en sådan, och jag gillade den verkligen. Nio blev attraktionen jag åkte först och sist på dagen.

Slänggungorna. De flesta av oss, som glatt åkte allt annat, vägrade att sätta oss i slänggungorna.

Greenland hade en del intressanta attraktioner, som t.ex en en enorm frysbox som man gick runt i på en stig, omgiven av is och fula plastpingviner. Rätt kul med kontrasten mot utsidan, varm sensommar/höst ute och -30 grader inne. Extra roligt att lura in en intet ont anande Iraima, som är från Venezuela och alltid fryser. Jag är tveksam till om hon trodde oss när vi förklarade att det faktiskt kan bli så kallt i norra Sverige på riktigt. Det fanns också en rodelbana, som började uppe på toppen av en hög kulle. Rätt kul, fast man kunde inte åka så fort för då fanns det risk för att åka ur. En annan intressant attraktion var en berg-och-dal-bana som man åkte ståendes. Häftig upplevelse, man var lite svag i knäna efteråt, även om banan i sig var rätt medioker.

Stående berg-och-dal-bana

På området fanns också två spökhus och två minibiografer med skräcktema. Då jag efter stora kval vågade mig in i spökhuset i Space World, för att sedan inte alls bli skrämd, kände jag mer eller mindre ett tvång att besöka även dessa spökhus. Det ena var mest tråkigt, man gick runt med batteridrivna stearinljus i något som såg ut som rundturen man gör i ett av de där spöktågen som brukar finnas på kringresande marknader. Det andra hade mer potential. Det låg i en hög, tornliknande byggnad som såg ut precis som ett övergivet spökslott, och man gick upp för en vindlande spiraltrappa för att komma till själva spökhuset. Inredningen var av typen övergivet sjukhus och rätt välgjord. Det dumma var att man kom och gick som man ville, vilket innebar att även om det var långt ifrån trångt så hade man andra grupper av människor i närheten hela tiden, vilket förtog mycket av effekten. Hade man gått runt där inne ensam hade det varit otäckt, men nu blev det bara lite småläskigt ett par gånger. 

Av spökbiograferna hann jag bara gå på den ena, där det visades en 3D film på ca 10 min. Början var rätt så läskig för mig som är lättskrämd, två systrar jagades av zombies och gömde sig i ett hus som visade sig vara hemsökt. Ena systern "togs över" av mörka krafter och försvann och den andra smög vettskrämd runt på egen hand med creepy stämning och jump-out effekter. Slutet var dock bara förvirrande då hon ramlade ner i en brunn och plötsligt befann sig i en stor sal med en massa skelett överallt och systern var där och de skulle offras eller något. Inte speciellt läskigt längre. Två av mina vänner hann gå på den andra "biografen" också och den var tydligen jättehäftig. Man satt på en bänk i ett kolsvart rum med hörlurar på, så man kunde inte se någonting men hörde olika ljud runt omkring så att det t.ex kunde låta som att någon smög sig närmare. Synd att jag missade den. 

Gratis bågskytte fanns det också!

Jag och Anna på väg uppför kullen i linbana. Parken hade flera olika envägs-attraktioner för att ta sig från en del av parken till en annan, eftersom den var så stor.

En lite speciell attraktion var den jag filmat nedan. Man spändes fast i en vagn, som backade en bit och sedan tippade helt bakåt, och därefter åkte långsamt uppåt i 90 graders vinkel. Rätt läskigt, speciellt första gången när man inte visste att det skulle hända. Sedan åkte den först framåt, gjorde två loopar på sidan, tippade ner en våning och åkte baklänges med likadana loopar. På den här attraktionen fick man åka så många gånger man ville utan att behöva gå ut och ställa sig i kö igen (om det inte redan fanns en kö förstås) och om man åkte minst 10 gånger fick man sitt foto på väggen. Riktigt så roligt var den dock inte, och vi hade ju annat vi ville göra så inga foton för oss.

Dagens läskigaste attraktion var dock denna:

     
Man satte sig i stolar som hängde under ett stort hjul som låg ner på sidan, och sedan började hjulet rotera och vinklas uppåt tills det var helt upprätt. Stolarna var ömsom fastlåsta, ömsom fritt dinglande, vilket gjorde att man ibland gjorde loopar i hjulets riktning när ens stol gick över toppen, ibland dinglade fritt från sida till sida i hög fart. Riktigt läskigt, jag skrek hela tiden, men en verklig adrenalinkick och jag kunde inte låta bli att åka en gång till. Nedan en film som visar bättre:

Slutligen en bild på en berg-och-dal-bana jag inte skulle vilja ta en tur i.

I normala fall skulle man ju kunna tro att den var byggd på det här viset med flit för att det ser lite kul ut med en berg-och-dal-bana som slutar tvärt, men i den här parken är jag mer benägen att tro att det är en rest av en gammal berg-och-dal-bana som de helt enkelt inte orkat plocka bort. Lyckligtvis gick det inte att åka i den i alla fall. 

Försöker skriva några inlägg till innan jag glömt bort alla detaljer.

En Studio Ghibli-utställning är på turné i Japan och kom till Fukuoka under ett par månader. Studio Ghibli är en filmstudio som producerat teckande och animerade barnfilmer sedan 1984. Filmerna är mycket välgjorda och älskade av både barn och vuxna. De har bland annat skapat Min granne Totoro och Spirited Away.

Naturligtvis var vi väldigt sugna på att se utställningen, och gav oss iväg en tisdag efter skolan. Till vår stora besvikelse visade det sig att utställningen var stängd på just tisdagar, så vi fick vända om besvikna med bara några foton på de vackert dekorerade hissdörrarna upp till utställningshallen som tröst.

まくろくろすけ！Makurokurosuke!

På fredagen gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre. Vi lyckades t.o.m få studentrabatt på entrén trots att vi inte hade några studentkort (det går inte att få när man går på en vanlig språkskola). Utställningen bestod helt av arbetsskisser från de många olika filmerna. Även efter att filmerna började animeras så har studio Ghibli alltid jobbat med dessa skisser, stora ritpapper där de skissar upp de olika scenerna både för att få en känsla för hur det ska se ut och vilken känsla en scen ska inge, men även för att indikera hur "kameran ska svepa" och hur figurerna rör sig i scenen. Vi var helt uppslukade, det var mycket roligare än man kan tro att titta på skiss efter skiss och väldigt intressant. Det fanns så många skisser att det tog oss tre timmar att ta oss igenom hela utställningen, trots att vi försökte skynda på lite eftersom vi insåg att det skulle bli svårt att hinna klart före stängningstid. Tyvärr fick man inte ta några foton. Här och var satt skyltar med texter på japanska som beskrev hur man skulle tolka de olika symbolerna i skisserna och förklarade hur processen att skapa en film gick till. Jag gjorde mitt allra bästa för att läsa dem, men trots att jag kunde förstå en stor del av innehållet var det som att den sista biten fattades, jag fick inte ihop det till en helhet. Ibland förstod jag alla enskilda delar i en mening, men kunde ändå inte förstå betydelsen av den. Ganska frustrerande, men japanska är inte lätt, speciellt inte i skrift. Med en ordbok till hands och en grundläggande förståelse av filmterminologi hade det nog gått bättre.

När man kom ut från utställningen fanns en liten museibutik, där jag köpte några fina vykort. Där fanns också ett område där de gjort iordning bakgrunder med motiv från ett par populära filmer där man kunde fotografera. Mycket uppskattat!

Jag och Iraima med Ponyo:

Lucie med Ponyo! Lucie ser nästan alltid misstänksam ut.

Man kunde ta en bild liggande på Totoros mage!

Jag och Totoro

Man fick också måla sin egen makurokurosuke på ett klistermärke och sätta upp på en vägg bland de andra besökarnas bilder. (Makurokurosuke brukar översättas till svartkryp och är små flocklevande varelser som gömmer sig i vrårna i gamla övergivna hus. Det är de som gör att det blir dammigt och smutsigt med tiden).

Mitt svartkryp