Under våra många besök på olika karaoke ställen hade vi sett att det var betydligt billigare att boka ett rum efter klockan 12 på natten. Faktum var att det kostade lika mycket att sjunga mellan kl 00-06 som två timmar kostade på kvällen. Detta i kombination med att det är det roligaste som finns att sjunga karaoke så var det självklart att vi åtminstone en gång skulle ge oss ut för att sjunga karaoke hela natten. 

Den här helgen i mitten av november var det så dags. Vi lyckades utan större problem dra ihop tillräckligt mycket folk, fastän en del av våra vänner avskräcktes av bara tanken och avböjde deltagande. För att ladda upp inför karaoken gick vi till en Izakaya som Julie kände till där alla rätter och drycker på menyn kostade 270 yen (strax under 20 kr). De hade en liknande pekplatta som på rullbandssushi-stället där man tryckte in sin beställning som de sedan kom ut med. Vi hade vissa problem inledningsvis med att manövrera den japanska menyn, men efter lite hjälp från personalen gick det bra. Stället var mycket prisvärt och trivsamt med goda smårätter, dock mycket högljutt.

Det enda irritationsmomentet kom när vi skulle betala och gå därifrån. I Japan är det väldigt ovanligt att var och en betalar för sitt, utan om man delar på notan gör man det "betsu-betsu" (delar lika på totalsumman). Vi hade vid tidigare tillfällen oftast ändå betalat var och en för sitt, men tänkte att den här gången skulle det vara allt för opraktiskt med alla rätter och bad därför om att få betala betsu-betsu. 

Personalen i kassan förklarade då att det tyvärr var omöjligt denna gång, eftersom summan varje person då skulle betala skulle sluta på 0,5 yen, och den minsta enheten är ju 1 yen. Att avrunda eller dela annorlunda så att det blev hela yen istället var tydligen helt omöjligt ( 1 yen är värd 7 öre så det kändes inte som att det borde vara ett så stort problem). Vi fick alltså betala hela summan, och sedan ställa och utanför på gatan och växla runt efter bästa förmåga så att alla i slutändan hade betalat ungefär lika mycket. Denna episod bekräftade vår bild av japaner som förvisso trevliga och hjälpsamma, men också förskräckligt osmidiga ibland. 

Efter Izakayan gav vi oss av till karaokestället. Vi anmälde oss i kassan och fick då veta att det gick bra att hyra ett karaokerum för natten, men att vi var tvugna att visa fram legitimationer för att bekräfta att samtliga hade fyllt 18 år. Detta hade vi aldrig varit med om tidigare på ett karaoke-ställe, men det har tydligen att göra med att unga under 18 har utegångsförbud efter kl 23 i Fukuoka om de inte har särkilda skäl att vara ute. Detta var lite problematiskt för oss då vi hade en person i gruppen som var under 18 (vars värdfamilj inte var så noggranna med tiderna). Personalen brydde sig dock inte om huruvida det var fotolegitimationer eller inte, utan samlade bara in korten, kollade födelseår och räknade antalet. En i gruppen som hade fyllt 18 år råkade lämna fram dubbla kort, och då stämde ju åldrarna och vi fick gå in. 

Att sjunga karaoke hela natten var roligt som väntat, och väldigt utmattande, även det väntat. När vi väl var där fanns det dock ingen återvändo eftersom tågen inte började gå förrän vid sextiden igen, så det var bara att sjunga på. Efteråt åkte vi trötta och lite hesa hemåt, sittandes på tåget med en blandning av folk som festat hela natten och andra som var på väg till jobbet tidigt på morgonen. Vid sjutiden på morgonen var jag hemma och fick äntligen sova. Vi var alla överens om att det hade varit väldigt roligt, men att det räckte bra med en all-night karaoke under Japan-vistelsen.

Traditionellt fanns inget julfirande i Japan, eftersom det inte är ett kristet land. Men eftersom japaner gärna importerar saker de gillar firas nu jul i stor skala i landet. Precis som i Sverige börjas det tidigt, med alla butiker upplysta och juldekorerade. Dock inte lika traditionellt som här, ett köpcentrum hade t.ex enbart rosa dekorationer. Snart fanns julbelysning i stora delar av staden, helt i klass med en svensk stad i juletid. 

Själva firandet går dock annorlunda till. Jul är ingen familjehögtid i Japan, utan något man oftast firar antingen med sin pojk/flickvän, eller med sina vänner. Och den traditionella julmaten är KFC (som McDonalds men med friterad kyckling istället, en amerikansk kedja).

En kväll mitt i November var det dags att tända årets julbelysning på Fukuoka Tower, det höga utkikstornet vid havet i Fukuoka. Varje år har staden ett nytt tema, som lyser upp på kvällen och natten fram till jul. En av mina vänner bodde i en värdfamilj i närheten av tornet och hade fått tips om ceremonin av sin värdmamma, så vi bestämde oss för att åka dit.

I mörker före ljuset tändes.

Nedräkning, och så plötligt var det juleljus överallt.

Fukuoka tower i juleskrud

Allihopa framför tornet

Med jämna mellanrum ändrades lamporna på tornet så att man kunde se tomten flyga förbi med sina renar och släppa ned paket (jag tror att det är tomtefar vi ser högst upp till vänster på tornet, han åkte fram och tillbaka förbi granen sen). Varje gång man såg tomten började de små barnen i folkmassan exhhalterat att ropa "Santa-san!" Väldigt gulligt. 

Dessa små tomtenissar var de som hade hedersuppdraget att tända julbelysningen.

Marie var tvungen att få en bild tagen ihop med knappen.  

En grupp tjejer framförde julsånger på bjällror.

En trevlig tillställning på det stora hela. TV var där och filmade och en av våra skolkompisar blev intervjuad fick vi se efteråt. Han hade varit i Japan ganska länge vid tillfället och svarade utan större problem på reporterns frågor. Befinner man sig i Japan under en längre period får man som västerlänning nästan räkna med att bli intervjuad vid något tillfälle, åtminstone i de städer som inte är lika turisttäta. Jag och flera av mina vänner var med om det under tiden i Japan.

Själv blev jag övertalad av mitt studentboende att ställa upp på en slags gruppintervju där de samlat ihop en grupp utlänningar som bodde hos dem, och vi fick presentera och själva och berätta om var vi tyckte om Fukuoka som stad. Det hela kändes ganska o-organiserat och vad det skulle användas till sedan var också oklart. Förmodligen någon slags marknadsföring, jag fick aldrig veta efteråt heller. Som tack fick jag ett klistermärke med logotypen för företaget som filmade. Om jag av någon anledning skulle vilja bli "Big in Japan" får jag nog anstränga mig lite mer :-)