Den 22 november var det dags för ett av de jobbigaste avskedes dittills, när Iraima skulle åka hem. Det kändes verkligen att vår grupp började tunnas ut, speciellt som även Lucie slutade på Genki JACS samma dag. Lucie stannade dock i Fukuoka en vecka till, så hennes avskedsfest höll vi en vecka senare. 

Iraima håller avskedstal

Och Lucie

Lucies franska vän Pricilla tog också examen.

Gruppbild!

Efter avslutningsceremonin stannade vi kvar i loungen länge, kramades, grät, kramades ännu mer, grät ännu mer och tog massor av bilder. Det kändes tufft att veta att det kommer dröja länge innan man träffas igen, att det kanske aldrig ens kommer att hända. Man hinner komma varandra väldigt nära när man är i ett främmande land och umgås dagligen i över tre månader, så att säga hejdå är inte lätt.

Gruppkram

En stor del av gänget efter avslutningsceremonin

På kvällen hade vi avskedsfest för Iraima på en närliggande restaurang. Hon fick många fina presenter.

Många av dem med grodtema eftersom Iraima älskar grodor.

Hela gänget utanför restaurangen

Efter maten behövde några gå hem, och resten av oss gick vidare till vår favoritpub Morris, där vi strålade samman med en annan avskedsfest.

Julie och Björn

Anna

Jag och Vilhelm. Syskon?

Och till sist var det några av oss som hamnade på karaoke. Jag tror att till och med Iraima hade åkt hem då.

Karaoke -något av det bästa Japan har att erbjuda.

Dagen efter hade de mexikanska tjejerna bjudit in till en liten fest med fyrverkerier (läs avancerade tomtebloss) på stranden. Iraima lyckades också ta sig till mitt i packandet för hemfärd, så då fick vi en extra chans att säga hejdå.

Som ni kan se har alla jackor på sig; sedan mitten av november, någon vecka tidigare, hade faktiskt höstkylan börjat komma till Fukuoka. Fram till dess hade det varit sommar. 

En dag fick vi möjligheten att uppleva något riktigt japanskt: sumobrottning! Sumobrottning utövas i form av turneringar, där en turnerning hålls varannan månad året om. Tre av turneringarna hålls i Tokyo, och de övriga på andra platser i Japan. I november varje år kommer sumobrottarna till Fukuoka, vilket gav oss möjligheten att se dem. Varje turnering är 15 dagar lång, och vi kunde genom skolan köpa kraftigt rabatterade biljetter till en av dagarna. Vilken dag man går spelar inte så stor roll; alla dagar ser likadana ut i upplägget bortsett från turneringens sista dag när avslutningsceremonin äger rum. Att titta på sumobrottning är ett ganska dyrt nöje, sittplatser kostar ca 800 kr/person i vanliga fall.

Turneringarna går till så att alla sumobrottare går en match om dagen. Sumobrottarna är indelade i olika divisioner, och möter motståndare från sin division. Brottarnas resultat i turneringen avgörs sedan av hur många matcher de vunnit totalt; brottare som vunnit många matcher flyttar upp i rank inför nästa turnering, medans de som förlorat majoriteten av sina matcher flyttar ner. Matcherna för de lägre divisionerna börjar redan vid 8.30 på morgonen, men de högre divisionerna börjar inte förrän vid 15.00 Vid kl. 16.00 är det dags för den högsta gruppen, och vid 18.00 är det slut för dagen. 

Åskådarna tenderar att dyka upp framåt eftermiddagen, även om en del förstås är där hela dagen. Vi åkte direkt efter skolan och var framme vid tretiden. Vi hade köpt med oss matsäck, och blev visade till vår platser av en värdinna. Hon gav oss också program på engelska vilket var användbart. Vi satt i ett traditionellt bås för fyra personer, vilket är en liten, kvadratisk yta med fyra kuddar att sitta på. Innan vi satte oss tog vi av oss skorna och stuvade in i ett utrymme bakom vårt bås/under båset bakom. Eftersom båsen låg på olika nivåer fick de som satt i bakre delen av båset ryggstöd, men inte vi som satt i främre delen. Det var också omöjligt att sträcka ut benen. Mycket obekvämt för en ovan västerlänning, men också en intressant, äkta japansk upplevelse.

På plats i båset.

Jag hade läst på lite om sumobrottning innan för att ha en aning om vad det var vi såg, och det fanns också bra information i programmet vi fick. Inför varje ny division sker en öppningsceremoni, där alla sumobrottare från divisionen deltar i ceremoniella, rikt dekorerade förkläden som visar vilket "stall" (träningsgrupp, skola) de tillhör. 

Huvuddomaren ropar också upp alla sumobrottares namn, med stark och sjungande röst så att man nästan fick gissa vad som sades.

På plakaten står sumobrottarnas namn.

Inför varje enskild match var det också en liten ceremoni. (Filmklipp längre ner.) De båda deltagarna, stående i varsin ringhörna, stampar i marken, dricker en skopa vatten för att få styrka och torkar läpparna med ett speciellt papper. Därefter hukar de sig mitt emot varandra, klappar händerna hårt och håller sedan händerna utsträckta med öppna handflator. Detta för att visa att de inte har några vapen, och vill ha en rättvis match. Därefter går deltagarna tillbaka till sina respektive hörnor och kastar ut en näve salt över ringen för att rena den.

Under hela ceremonin gör deltagarna sitt bästa för få motståndaren ur balans psykiskt. Detta blir ännu tydligare under fortsättningen av ceremonin, då deltagarna upprepade gånger hukar sig ner i startposition för att sedan plötsligt nonchalant resa sig upp, kasta mer salt, gå ner i startposition igen osv. Den faktiska starten sker så fort båda deltagare, hukade bakom sina startlinjer, samtidigt har händerna i marken. Tanken är att detta ska ske så fort båda deltagare känner sig redo. Traditionellt kunde detta ta väldigt lång tid, vilken har gjort att det idag är tidsbegränsat hur länge deltagarna får "ladda upp". Ju högre rank, desto längre tid pågår uppladdningen (upp till3-4 minuter). Ofta pågår detta fram tills huvuddomaren säger till att det är dags att starta "på riktigt".

Denna startceremoni kan tyckas något utdragen, men den är mycket viktigt både för att deltagarna och publiken ska hinna ladda upp inför matchen. Själva matcherna pågår sedan oftast bara i några sekunder.

Deltagarna stampar hårt i marken...

Klappar samman händerna hårt och visar upp handflatorna...

Kastar ut salt...

Går ner i startposition...

Och kastar ut mer salt.

Här nedan är ett filmklipp som visar startceremonin:

Reglerna i sumobrottning är enkla; om man vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna, eller om man hamnar utanför ringen med någon kroppsdel, har man förlorat. Matcherna är mycket intensiva och det finns många olika tekniker att ta till för att vinna vilket gjorde att det var mycket spännande att titta på. Vi såg allt ifrån "vanlig brottning" till en match där den ena brottaren helt enkelt snabbt klev åt sidan när båda deltagarna stod pressade mot varandra med all tyngd, vilket fick motståndaren att falla framlänges till marken.

Filmklipp från matcher:

Oftast avgjorde huvuddomaren direkt vem som vunnit matchen, men i tveksamma fall kom de fem hjälpdomarna, som annars satt utspridda runt omkring ringen upp efter matchen för att rådslå och avgöra vem som segrat. 

Domarna rådslår

Mellan matcherna sopades ringen för att få bort en del av saltet och jämna ut det fina lager av sand som täckte golvet.

Städning pågår

Då och då var det reklamavbrott:

Flaggorna visar också hur mycket pengar sponsoren har sponsrat just denna match med. Pengarna går direkt till matchens segrare.

När alla matcher i en division var färdiga utfördes en liten avslutningsceremoni, där tre av sumobrottarna utförde ceremoniella rörelser och en liten "dans".

På väg ut från arenan hittade vi denna fina pappfigur med en av de bästa sumobrottarna:

Han hade ett Hello Kitty förkläde! Min lycka var gjord.

Efter att ha köpt lite souvernirer och misslyckats med att förstå oss på skyltarna på busshållsplatsen slutade med att vi gick till fots tillbaka mot centrum i novembermörkret. Inte så dumt för stela efter-sumobrottning ben.