Efter att i flera veckor tjatat om att jag vill besöka ett kom jag tillsist i väg till till det beryktade nekocafé. Nekocafé betyder helt enkelt kattcafé och är vad det låter som: ett café där det finns en massa katter. Man betalar för tiden man är där och för minst en dryck; i vårt fall tog vi ett paket där vi fick stanna i en timme och en valfri dryck ingick. Detta kostade ca 1000 yen, 70 kr. 

Inne på cafét fanns ca 15-20 katter som sprang omkring fritt. Det fanns krypin för dem om de ville vara ifred en stund, och en massa platser att klättra på. Många av dem var mycket sociala och ville gärna gosa och leka, och det fanns många olika kattleksaker tillgängliga. Vi gjorde vårt bästa för att dricka upp våra drycker, men den mesta tiden tillbringades sittandes på golvet med katterna. Som jag förstod det är alla katter på cafét ursprungligen gatukatter, och det finns möjlighet att adoptera dem om man vill.

Jag gick dit tillsammans med Wilhelm, Felix och Maria, och vi var mer eller mindre i extas över alla gosiga katter. 

Wilhelm med katt. Notera locket på tekoppen; det är till för att man ska slippa få katthår i sin dryck, och troligen för att nyfikna katter inte ska provsmaka.

Och Felix med katt.

Det fanns flera kattungar också :-)

Den här katten var inte så intresserad av att socialisera, men ställde upp på att posera för ett foto.

Maria var mer populär.

Mitt te. Gott, men mycket ointressant i jämförelse med 20 katter.

Törstig katt.

 Jag vill gå dit igen!

För ett tag sedan (faktiskt precis 3 veckor, får ta och snabba upp publiceringen lite) var det återigen helgdag, så skolan ordnade en utflykt för oss. Den här gången åkte vi till en stor skördefestival i en stad som låg 1,5-2 timmar bort. Det var definitivt den häftigaste utflykten hittills, det fanns så mycket att se och uppleva. 

Vi började dagen med att åka i en flodbåt som stakades fram och åt vår lunch under tiden. Det var riktigt härligt och vädret var fantastiskt. Vi hade på något sätt fått för oss att det skulle vara höst i Japan vid den här tiden, så utan solskyddsfaktor var de flesta av oss röda av solen dagen efter, men det var det klart värt.

I väntan på båten.

Ombord! Jag, Marie och Maria från Tyskland.  

Iraima-chan!

Wilhelm, iklädd solhatt, satt i en av de andra båtarna. 

Vi såg sköldpaddor!

Här fick Marie prova på att staka båten en stund.

Och jag fick också prova! Jättekul att testa, men det var svårt att få den att gå rakt. Den fina scarfen som vi alla bär är ett tecken på att vi är deltagare i festivalen vi är på väg till och inte bara åskådare. Mer om det senare.

Efter en härlig båttur var vi framme vid festivalområdet. Vi var något sena och ramlade rakt in i paraden, vilket var trevligt då vi fick se allt på nära håll.

En av de tiotalet flottar som var huvuddelen av paraden. Flottarna drogs/bars fram av unga män, och ombord utfördes ryckiga, snabba "danser" av män iklädda olika masker. De lutade sig så långt ut ibland att det såg ut som att de skulle ramla över kanten. (Video längre ner).

När vi stannade vid ett rödljus kom en man från festivalen fram till oss med olika masker som han plockade från en av flottarna så att vi fick ta kort med dem. Mycket trevligt av honom.

Vi såg också ett brudpar på väg till sin traditionella japanska bröllopsceremoni. (Merparten av brudparen idag har annars en västerländsk ceremoni, eller något av en kombination.)

Vi följde paraden till en stor, öppen gårdsplan utanför ett tempel, där alla flottarna utförde någon slags ceremoni där höga käppar hissades från flottarna och de maskbärande männen utförde sina danser. Det fanns även flottar med unga, kimonoklädda kvinnor som spelade olika instrument. Många människor hade samlats för att se på. När paraden cirka en timme senare fortsatte vidare upprepades detta vid varje helgedom och tempel på vägen. Visserligen då en kortare variant, men ändå en ganska utdragen tillställning. Mycket intressant var det dock, även om en något alkoholpåverkad festivalbesökare jag stötte på senare försökte övertyga mig om att det var hemskt långtråkigt. 

Nedan en video från gårdsplanen:

Medan vi befann oss på gårdsplanen framför templet inträffade en av de där händelserna som gör en resa så magisk. Vi var en stor grupp från skolan, säkert 40 personer och stod därför utspridda i små grupper och tittade. Gruppen jag stod med, cirka 6 elever och en lärare blev plötsligt meddragna bort från området där flottarna fanns av en man som jag fortfarande inte riktigt vet vem det var. Han var iklädd någon ceremoniell dräkt och såg ut som en mycket viktig person, och han visade oss till en lätt undangömd plats vid sidan av templet.

Där pågick en skördeceremoni där ceremoniellt klädda människor satt i två rader framför ett altare. Här fanns bara ett fåtal åskådare förutom vi, alla andra såg på flottarna. Vi höll oss tysta i bakgrunden och såg på. Framme vid altaret höll en präst någon slags mässa där han sjöng/mässade en lång ramsa. När han var färdig reste sig fyra mycket unga kvinnor iklädda vackra dräkter, och började utföra någon slags ceremoniell dans. De rörde sig mycket långsamt och elegant, helt synkroniserat, i olika rörelsemönster med knäböjningar och armrörelser. Rörelserna i sig var inte så komplicerade, men dansen pågick mycket länge och jag var otroligt imponerad av hur de kunde komma ihåg allt. Framförallt imponerades jag av det faktum att de måste ha övat mycket länge för att lära sig detta, för att sedan framföra dansen nästan helt utan åskådare.

Efter den vackra dansen tog vår nya guide med oss till templet där bröllopsceremonin pågick. Vi kunde förstås inte gå in, men han visade oss hur vi skulle buga och klappa våra händer utanför för att välsigna äktenskapet. Sedan letade han upp olika viktiga människor associerade med templet för att vi skulle få möjlighet att fotograferas tillsammans med dem. Detta tog en stund, och när vi var klara var bröllopsceremonin avslutad och vi han precis se brudparet stiga ner i en båt liknande dem vi åkt i tidigare under dagen.

Efter detta återvände vi till resten av gruppen, mycket glada över att vi fått möjligheten att se allt detta.

Det var lagom dags för paraden att fortsätta vidare, och nu var det dags för vårt faktiska deltagande i festivalen: att hjälpa till med att dra en av flottarna. Under en sträcka av paraden lindades nämligen ett långt rep ut, och alla fick hjälpas åt att dra flotten. Det hela var symboliskt, så det var inte meningen att man faktiskt skulle dra utan bara hålla lätt i repet. Det kanske låter simpelt nog, men det var en härlig känsla att gå där och vara en del av allt häftigt som hände. 

Efter paraden åkte vi vidare till ett litet museum för att titta på rustningar och annat, vilket egentligen inte var en inplanerad del av dagen. Under vårt sidoäventyr tidigare hade vi tydligen i egenskap av utlänningar lyckats få en inbjudan från stadens rikaste man som hade museet att få komma in och titta gratis, och det tackar man ju inte nej till.

Det var ett trevligt litet museum där vi bland annat kunde se den här bärstolen:

Eftersom vi hade dragit över ganska mycket från den ursprungliga tidsplanen var alla nu utsvultna, så innan hemfärd stannade vi till på det lilla området med matstånd som alltid finns i anslutning till festivaler och köpte lite festivalmat.

Trött och glad festivaldeltagare med en rullad pannkaka toppad med ost och olika tillbehör.

Och så var det dags för ännu en kompis att åka hem, Erik från Nederländerna. Jag har inte så många foton denna gång, men det var en trevlig fest :-)

Erik med sin avskedspresent, en sakeflaska med mycket fin etikett ritad av Björn.

Erik heter van Beers i efternamn, vilket har gjort att vi fått ett slagord som lyder: It's not drinking if it's only van (one) Beers. Naturligtvis stod detta att läsa på etiketten. 

Erik och Wilhelm.

Först ett par nya bilder från vår lounge:                  

Marie, Iraima, Estefano från Mexiko och Maria spelar spel.

Och så lite japansk kultur. På vår skola finns möjlighet att utöver de vanliga lektionerna addera en tilläggskurs om japansk kultur. Då har man en extra lektion 3 ggr/vecka då man t.ex besöker tempel, skriver kalligrafi eller prövar på japansk svärdkonst. Ibland finns det platser över på lektionerna då kan man delta mot en avgift om man vill.

Den här dagen fanns det platser kvar till teceremonin, och då valde jag att vara med. Teceremonin är en viktig del av den japanska traditionella kulturen och något jag absolut ville delta i en gång under tiden jag är här. Under ceremonin fick vi också ha på oss en yukata (enkel kimono) under tiden, vilket förstås gjorde det ännu mer lockande. 

Teceremonin går enkelt sagt ut på att man tillreder och dricker te sittande på golvet under mycket strikta, formella former. Det finns diverse regler för hur man sitter, vad man säger till vem innan man dricker sitt te och hur man håller koppen. Mycket intressant att vara med om. Under vår ceremoni gjorde vi allt som ingår i en vanlig teceremoni, men ceremonimästaren berättade under tiden om allt och vi hade möjlighet att ställa frågor om det var något vi undrade över. Här är lite bilder vår lärare tog under tiden:

Jag tillreder te åt en av de andra deltagarna. Till höger vår ceremonimästare.

Bugning som tack för teet jag just serverats.

Hela gruppen

Jag i min rosa yukata. Den skumma handpositionen (noggrant instruerad av ceremonimästaren) är tänkt att visa upp yukatan/kimonon på bästa sätt. Dessutom skulle man stå med tårna pekande inåt.

Marie i sin vackra yukata.

Här syns den fina rosetten bak på min obi (bältet).

Dagen efter Space Worldbesöket var det dags för ännu en festival. Denna festival hålls enligt vad vi hört bara en gång vart 25:te år, och går ut på att barn (framförallt i åldern 3-7 år) kläs upp i traditionella kimonos och speciella huvudbonader och går i en parad. De flesta av besökarna var faktiskt barnens föräldrar. Det var en häftig upplevelse och så många söta barn överallt :-)

Flickorna bar kronor med fåglar på toppen. 

Och pojkarna bar stärkta hattar. Jag tyckte lite synd om barnen, det var väldigt varmt ute och de där kimonoerna är varma att bära. Jag såg mer än ett barn som utmattat somnat på sin förälders rygg, och flera som grät. Förhoppningsvis hade de flesta roligt i alla fall. Om inte annat kommer nog fotona att vara trevliga minnen i framtiden.

Templet vi befann oss vid.

När själva paraden startade höll några ungdomar en imponerande trumföreställning.

Mannen som såg till att alla gick dit de skulle.

En gång för länge sedan (eller mer exakt två veckor) åkte tjejgänget till Space World. Det är en stor nöjespark i stil med Liseberg (men med klart häftigare tema) som ligger någon timme härifrån. Vi hade otur med vädret, regn hela dagen vilket i Japan tydligen innebär att många attraktioner stänger. Lite synd men dagen var mycket rolig i alla fall. Vi hann med att åka det mesta åtminstone en gång innan det stängde, gå på en riktigt häftig "4-D"bio och förstås att bara titta på alla roliga skyltar och liknande som var en del av rymdtemat. Vi gick också in i ett skräckhus. Jag som inte sett en skräckfilm sedan jag var 15 var nära panik när vi precis gått in, och mycket spänd hela tiden, dock utan anledning visade det sig så inget särkilt otäckt egentligen hände. Jag hann även med att köpa en hello kitty som var speciell för parken, klädd i aliendräkt :-) 

Yay, Space World!

På väg mot parkens mest utmärkande attraktion, en berg-och-dalbana som löper runt en replika av en rymdfärja.

Rymdfärjan sedd från pariserhjulet.

Utanför alla större attraktioner fanns de sedvanliga varningstexterna om att inte åka om man har hjärtproblem och dyl. Bland dessa varningar fanns även detta fantastiska råd:

Då vi alla mådde mycket bra kunde vi inte hörsamma uppmaningen där och då, men det är ju bra att veta inför framtiden.

Informationsskylten utanför en av vattenattraktionerna var inte heller så dum:

Diverse bilder på den härliga tematiken:

Ovanstående betyder något i stil med "Vänskapliga relationer från och med nu"

Den här orkar jag inte översätta, men den verkar av bild och de två kanji jag förstår att döma varna för meteoriter.

Som jag skrivit om tidigare är min skola väldigt bra eftersom det är små klasser, man kan börja studera när man vill och så länge man vill, och blir alltid placerad i en klass som motsvarar ens egen nivå. Det finns dock en stor nackdel med detta system. Nya elever börjar förvisso varje vecka, men varje vecka är det också flera som slutar. Vilket innebär att du varje vecka löper stor risk att behöva säga hejdå till ännu en kompis som åker hem, och som du med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Har du extra mycket otur kan det hända att hela din klass slutar på en gång och du blir ensam kvar, vilket var just vad som hände förförra fredagen. 

När jag började i min klass var vi sex elever. Två slutade under de första två veckorna och en till lite senare men då började en ny tjej i klassen samtidigt. På slutet var vi alltså fyra stycken, fram tills alla utom jag slutade. Det var inte särskilt roligt. Om det inte finns några studenter på samma nivå minskas antalet lektioner per vecka något och man får privatundervisning istället. Säkert mycket effektivt, men det är trevligt att ha klasskompisar, framförallt när man har åkt till Japan främst för att det är roligt. När jag kom till skolan på måndagen efter visste varken jag eller lärarna om det skulle börja någon ny elev på min nivå, men efter placeringstestet fick jag lyckligtvis en ny klasskompis. Nu har jag två till och med. Men jag saknar ändå min gamla klass där alla var i min ålder.

Avslutningsceremoni med diplomutdelning och tal på japanska av alla som slutar. Här Simon, som kommer att stanna kvar i Japan i ett år till för att fortsätta plugga japanska på en annan språkskola. 

och Tai från Laos, som gick i klassen i två eller tre veckor (min tidsuppfattning här i Japan är mycket dålig). Hon skulle ge sig ut och resa i Japan i några månader innan hemfärd. 

Och Samuel, min bästa arkad-kompis som åkte direkt hem till Schweiz. Troligen bra för min plånbok men ledsamt. 

Erik från kompisgänget slutade också på Genki, men han stannade kvar i Fukuoka en vecka till.

Gruppfoto

Min klass! 

I enlighet med rubriken först om skolans lounge:

Efter dagens lektioner är slut stannar många av oss kvar i skolans lounge ett tag. Vissa för att vänta på andra som slutar senare, andra för att de bara vill hitta på något och eftersom de flesta av oss inte har några mobiltelefoner är loungen det lättaste sättet att få kontakt med likasinnade. Ytterligare en anledning är att skolan i allmänhet och loungen i synnerhet är så trevlig och mysig att vi inte vill gå därifrån. 

I loungen finns micro, vatten, the och kaffe. Alla har en egen mugg med sitt namn på. Min är rosa, och jag valde den inte ens själv :-) Det finns en massa bord förstås för läxläsning och annat. Det finns också en grupp tatamimattor, lite upphöjda där man kan sitta på golvet och där tv-spelet finns. Helt klart bästa delen av loungen. Inne på skolan får vi inte ha skor, utan man byter till ett par tofflor när man kommer dit. På tatamimattan råder dock totalt skoförbud. 

Felix från Sverige, Samuel (klasskompis), Lucie från Frankrike och Simon från Sverige (också klasskompis).

Man kan också äta sin medhavda lunch i loungen. Här ovan jättefina onigiri (risbollar med fyllning) som jag gjort själv. Dessvärre var de inte alls goda :-P

Och så födelsedagsfest:

Björn (från Sverige, förvånansvärt nog) fyllde 20 år och valde att ha födelsedagskalas på Sweet Paradise (som jag skrivit om tidigare). Onekligen ett lämpligt ställe för födelsedagsfirande, åtminstone om man tycker om tårta. Det var trevligt och gott och Björn fick fina presenter i form av söta anime-figuriner och kattöron. 

Iraima, som är galen i det japanska godiset Pocky (chokladdoppade pinnar) hittade en chokladfontän där hon kunde tillverka sina egna pocky!

Vid detta besök var jag mer fokuserad på att äta tårtorna än att fotografera dem. Jag hann dock med att få en bild tillsammans med födelsedagsbarnet!

...och en på dessa söta flickor, ihop med en av presenterna. (Maria, Marie och Lucie)