Okej, då var jag hemma i Sverige igen. Bloggen fortsätter ändå tills jag skrivit "färdigt" om Japan. Om inte annat blir det ett bra sätt för mig att komma ihåg allt som hände längre fram.

Återigen helgdag i Japan. Man kan lätt få för sig att de är lediga mest hela tiden här, men sanningen är att nästan ingen tar ut mer än en veckas semester om året på grund av allmän social press och viljan att behålla jobbet, och därför försöker regeringen pussla ut helgdagar här och där, nästan alltid på måndagar så att japanerna ska få vila någon gång. 

I vilket fall var det förstås dags för ny skolaktivitet, och den här var betydligt mer besvärlig än de tidigare. Vi skulle delta i någon som kallades "Tell us about your country", Detta innebar först och främst en hel del jobb med att förbereda presentationer på japanska om våra respektive länder i förväg. På själva dagen bussades vi sedan ut på landsbygden till en kall lokal där vi förstås var tvugna att hålla dessa föredrag. Publiken bestod av våra skolkamrater samt diverse intresserade japaner, främst småbarnsmammor och pensionärer. Mycket nervöst, och rätt svårt att lyckas överrösta barnen som lekte i bakgrunden. Efter avklarad presentation fick vi trösta oss själva med en inte särskilt välsmakande lunch och tanken att det i alla fall var bra träning i japanska. Och barnen var himla söta.

Mexikanerna hade med sig en flagga.

Söta Lucie

Anna höll föredrag om Nederländerna.

Och så var det svenskarnas tur.

Jag pratade om svenska traditioner.

Vi klottrade lite på svarta tavlan.

Gruppbild på de flesta närvarande. Jag var fortfarande så nervös efter föredraget att jag var svimfärdig, och valde därför att sitta ner.

Härifrån tog dock dagen en klar vändning till det bättre. Vi visste att vi skulle göra någon slags utflykt efter presentationerna, och det visade sig vara en lång promenad ute på landsbygden. Det var underbart väder, härlig luft och vi som vistats mitt i stan under större delen av vår tid i Japan var som kalvar släppta på grönbete. Det var en otroligt vacker plats vi befann oss på med skiftande natur. Det fanns fält, berg, skogar, slingrande stigar, intressanta broar och tunnlar och när vi kom högre upp kunde vi se havet en bit bort genom träden. Alla var verkligen jätteglada. Vi besökte bland annat en mikan (mandarin)-odling, och fick plocka mikan direkt från träden och äta. 

Skördetid.

"Mikanplockning oktober till december"

På mikanodlingen.

Vackert vattenfall.

Här såg vi havet. (Nästnästa bild föreställer en vacker spindel, känsliga läsare varnas).

Dessa spindlar såg vi precis överallt, men inga andra sorter. Väldigt vackra. Den här hade spunnit sitt nät mellan stolparna uppe på en bro, därav himlen i bakgrunden.

Tidiga höstfärger. Japan är känt för sina vackra höstfärger, 紅葉(こうよう) kõyõ.

Så härlig natur :-)

Björn hittade en bambukäpp, som han senare släppte ifrån sig motvilligt när vi skulle kliva på bussen.

"Odlingsmark, var vänlig beträd ej"

 Efter en härlig promenad återvände vi till bussen. Innan vi åkte hem till skolan stannade vi också till vid havet en liten stund.

"Nihon" (Japan)

Trots en någon besvärlig, om än lärorik, start en riktigt härlig dag som jag inte kommer att glömma i första taget :-)

En japansk kvinna vi träffade under ett skolevenemang tipsade oss om en konstmarknad i Kita-Kyushu (en stad i norra Kyushu som helt enkelt heter Norra Kyushu) där hon också skulle delta. Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte att det lät så värst kul, men vi åkte ändå och vi hade en väldigt rolig dag i slutänden. Soligt och varmt var det också trots att det var slutet av Oktober.

Ma-chan (Marie) är något av en cirkusartist.

En fin bil som jag fotograferade främst för att jag tänkte att Marcus S skulle vilja se den (vet inte vad det är för märke eller modell dock).   

Jag blev förälskad i ett coolt halsband med Alice i Underlandet-tema som jag köpte :-)

Kul fontän

Jag, Ma-chan och Iraima-chan

Vi hittade en optiker. Skylten himlade med ögonen.

Vi svenskar, liksom många andra länder, kan stanna i Japan som längst i tre månader innan vi måste lämna landet. Eftersom min resa är totalt fyra månader, vilket är för kort tid för att ansöka om studentvisum, var jag tvungen att lösa det på annat sätt. Lyckligtvis finns det en enkel metod för detta som är helt laglig och normal: att ta en tur till närmsta grannland och sedan återvända. Man får nämligen vistas i Japan under två tremånadersperioder på ett år på vanligt turistvisum. (Försöker man förlänga vistelsen en tredje gång på detta vis blir det alltså problem). 

En kort tur till valfritt land var alltså nödvändig, och eftersom Busan, Korea ligger tre timmar bort med båt från Fukuoka kändes det som ett bra alternativ. Att jag skulle behöva åka dit visste jag förstås redan innan jag lämnade Sverige, men själva resan var inte planerad och väl i Japan hade jag knappt tid att tänka på den. Smidigt nog föll det sig så att en av mina skolkompisar, Randy från Nederländerna, också behövde förnya sitt visum. Hans föräldrar krävde dessutom att han inte åkte ensam, så vips hade jag ett resesällskap. Vi tänkte ursprungligen stanna i Busan två nätter, men då det inte gick så bra båtar och vi inte ville missa för mycket i skolan blev det en 24-timmarstripp istället.

Att komma till Korea direkt från Japan var en rejäl kulturkrock. Japaner försöker alltid vara tysta och inte störa andra, men under vår tid i Korea bevittnade vi två högljudda gräl ute på gatan. Att handla i affärer var också annorlunda. I Japan sker alla interaktioner med personalen under en aldrig sinande ström av artighetsfraser, medan de flesta affärsinnehavare i Korea nöjde sig med att säga priset. Gatorna kändes också smutsiga jämfört med Fukuoka, där jag ser kanske ett eller två skräp om dagen, och för oss var det en ovan känsla att inte längre kunna tala landets språk. Vi kände oss inte alls hemma i Korea, men det berodde nog också mycket på att vi är så förälskade i Japan. 

Bra saker hände också förstås. Vi hann med en hel del sightseeing på den korta tiden, och besökte åtminstone två mycket vackra parker. Busan ligger som i en brant sluttning, så parkerna är som vindlande, lummiga gångar uppåt med bänkar att vila på här och var. Vid två tillfällen kom främlingar fram till oss och hjälpte till med att översätta menyer och liknande till engelska.  På kvällen gick vi till en restaurang som såg trevlig ut, och blev serverade en stor gryta med kimchi och kött, en massa olika tillbehör och ris. Bara upplägget kändes som en riktig festmåltid, och trots att jag ätit mycket god mat i Japan var det var den godaste måltiden jag ätit under hela resan. För detta fick vi betala totalt 30 kr var. Allt i Korea var mycket billigt, så det är onekligen ett prisvärt ställe att turista på. Det gällde även hotellet som skolan hade ordnat åt oss. Mycket fräscha och trevliga hotellrum med allt man kan förvänta sig, helt okej frukost och havsutsikt från rummen! Detta kostade 330 kr/natt. Ett dubbelrum hade kostat 400 kr natten. När vi väl hade checkat in vid fem-tiden på eftermiddagen, trötta efter resan och flera timmars sightseeing ville vi inte gå därifrån, utan stannade på rummet och såg på tv och beundrade havsutsikten resten av kvällen, förutom retaurangbesöket. 

Dag två gick vi upp alldeles för tidigt för att hinna med mer sightseeing och souvernir-shopping, och försökte sedan hitta färjan hem till Japan. Det visade sig svårare än vi trott. Vi kom fram till en stor byggnad vid namn "international ferry terminal" som förvisso var öppen så till vida att det gick bra att gå in, men för övrigt var det stängt och inte en människa där. Överallt satt skylar som verkade vilja informera om något, men eftersom de var på koreanska hade vi inte en aning om vad. Efter att ha irrat runt bra länge i hamnområdet med stigande oro hittade vi en vakt och visade våra biljetter med färjans namn. Denna vänliga människa visste lyckligtvis varifrån vår färja avgick, och kunde dessutom tala god engelska, så snart var vi på väg till rätt färjeterminal. Varför det inte avgick några färjor från den stora, fina, internationella terminalen vet jag fortfarande inte. 

Så återstod bara resans viktigaste del; att bli insläppta i Japan igen. Som sagt är det helt lagligt att resa in två gånger, men man får oftast svara på betydligt fler frågor än vid första inresan eftersom de vill vara säkra på att man inte har något dumt för sig (t.ex. arbete eller planer på att stanna kvar för länge). Vi var väl utrustade med säkert tio dokument från skolan och rektorns telefonnummer om något skulle gå snett, så vi var inte allt för oroliga. När det kom upp att vi var studenter såg passkontrollanten först mycket bekymrad ut, men en äldre kontrollant förklarade för honom att språkstudenter vid vår skola alltid studerar på turistvisum och efter lite fler frågor släppte de vänligt nog in oss i landet. Det kändes verkligen som att komma hem att vara tillbaka i Fukuoka igen. Korearesan var ganska jobbig men rolig också, och såhär i efterhand tänker jag mest på allt det trevliga. Jag är väldigt glad att jag inte behövde åka själv, att ha Randy som sällskap gjorde resan klart trevligare, och förmodligen säkrare också.

Här är lite bilder:

Vy från Busantower, en turistattraktion högst uppe i en park.

I stänglset runt omkring parkens högsta punkt hade mängder av förälskade par fäst hänglås och meddelanden.

Nattvy från hotellrummet.

Mer utsikt.

Middag!

Randy och massor med mat.

Mat (fortfarande).

Fin ljusinstallation. Installationen sitter på två sidor av byggnaden och är alltså i princip vikt runt byggnadens ena hörn.

Sightseeing i Chinatown.

Jag med staty.

Häftig byggnad.

I en av parkerna var det fullt av träningsredskap utspridda, och många som tränade. (Fast inte just här).

Staty.

Lunch dag 2. Mycket god nudelsoppa med en fräsch, tydlig citronsmak.

Den stängda färjeterminalen. Hade det här varit kvällstid hade jag nog vänt i dörren.

Förra måndagen var det helgdag i Japan, vilket innebär att skolan höll stängt. Min skola tycker dock inte att det är okej att bara ställa in lektioner vi ha betalat för, och därför ordnar de alltid en kostnadsfri utflykt som kompensation på helgdagar. Vi åkte alltså till Shimabara slott, som ligger tre timmar bort med buss. 

Ombord på bussen. Infällda i sidorna på sätena i mittgången fanns extrasäten! Jag undrar lite hur bra det funkar, med tanke på att de blockerar hela mittgången när de är utfällda. Inte så värst bra om bussen skulle behöva utrymmas.

Framme vid Shimabara slott. Slottet som står här idag är en sentida rekonstruktion, då det gamla slottet plockades i bitar och användes på andra ställen efter att den sista "småkungen" flyttat ut.

På väg in i slottet!

Somliga valde att posera i samurajrustning.

Vi gick runt på egen hand och tittade i slottet. Det var flera våningar högt och var inrett som ett museum med information om och föremål från slottets historia. Bland annat fanns flera samurajrustningar, riktigt häftiga.

Högst upp fanns en utkiksplattform.

I slottets trädgård fanns också en del att se.

Dessa fiskdrakar har jag sett på många taknockar på slott/slottliknande byggnader i Japan.

Efter att vi sett slottet gick vi någon kilometer därifrån för att titta på gamla samurajhus. De låg mitt i byn bland vanliga bostadshus. Många av människorna bodde i gamla samurajhus som restaurerats, men två hade bevarats i ursprunglig stil och var öppna för allmänheten. 

En mycket trevlig utflykt! 

Utsikt genom bussfönstret på hemväg.

Söndag morgon tog jag mig ut till Haneda airport för att flyga vidare till Fukuoka. Lyckligtvis var det lätt att hitta dit. Haneda ligger närmare stadskärnan än den större flygplatsen Narita, och många nationella flyg avgår därifrån. Jag såg nästan bara japaner på flygplatsen, och på mitt plan tror jag att jag var ensam utlänning. Flygvärdinnorna gav mig ett handskrivet vykort och en liten present för att jag flög med dem p.g.a detta :-)

Mycket fint upplåsbart flygplan. Det roliga är att jag såg det här planet i verkligheten också. Det var målat precis som det här planet, men var ett stort, riktigt flygplan. Bara i Japan...

Väl framme i Fukuoka kände jag genast att det inte var lika outhärdligt varmt som i Tokyo, bara ca 25 grader. Mycket trevligare! För att ta mig till studenthemmet åkte jag först med tunnelbana och sedan tåg, och eftersom jag hade fått tydliga instruktioner var det ganska lätt att hitta. Sista biten från tåget hade jag kollat upp på google streetview innan. 

Äntligen framme! I receptionen till studentboendet fick jag genast min rumsnyckel, men eftersom receptionisten inte talade engelska och dessutom verkade vara nyanställd blev det väldigt knappa instruktioner i övrigt. Hon glömde också att ge mig skolans välkomsstpaket, som innehöll en karta till skolan och startiden på måndagen (30 min före jag trodde att jag skulle vara där) vilket hade varit mycket användbart. I alla fall fick jag äntligen komma till mitt studentrum, som var städat och fint. Och internet fungerade!

Ovan: Säng, litet skrivbord och en liten hopfällbar stol som precis får plats mellan säng och skrivbord. 

Nedan: Praktiska hyllor, vattenkokare och hårtork.

En ganska stor garderob och ett litet kylskåp.

Vy över hallen. Innanför dörren finns den klassiska japanska "nedsänkningen" där man ska ta av sig skorna innan man går in.

Kompakt badrum med kombinerad dusch/badkar. 

Balkong med trevlig utsikt!

Så här kommer jag att bo de närmsta månaderna. Det finns tillgång till en tvättstuga som såg fräsch ut, och till ett kök som tyvärr var ganska smutsigt. Jag och några klasskompisar har dock bildat en städgrupp, så vi ska fixa iordning det i helgen tänkte vi. (Det är meningen att alla ska städa efter sig själva i köket, och personalen här verkar inte städa där alls så då blir det ju smutsigt efter ett tag... förhoppningsvis håller det sig rent en stund när vi har städat upp.)

Hög tid för ett inlägg nu. Jag har varit väldigt upptagen första dagarna, och är fortfarande, men jag ska försöka komma ikapp. Lördag morgon kl 09.00 var jag framme i Tokyo. (lokal tid). Flygresan gick bra, med ett byte i Helsingfors som gick smärtfritt. På planet till Japan hade alla en egen skärm med en massa filmer, men min var förstås trasig. Det var nog lika bra det dock, eftersom jag tänkt sova så mycket som möjligt. Sovandet gick väl lite si och så, jag satt envist och blundade i 6 timmar men sov kanske 2 timmar. Det räckte ganska bra som tur var. 

Min stolsgranne på planet var en japansk man. Vi småpratade litegrann under resan, nästan bara på japanska eftersom han var mycket dålig på engelska. Jag förstod kanske 1/3 av vad han sa, men det räcker förvånansvärt långt. Han var mycket imponerad av att jag reste ensam till Japan för att studera, och lite bekymrad över hur jag skulle hitta till mitt vandrarhem. Det slutade med att han bestämde sig för att följa mig hela vägen dit vilket tog kanske 1,5 timme, otroligt vänligt. Vi hade "Japan-träning" och övade på att köpa tågbiljetter, säga arigatô (tack) till alla, stå på rätt sida i rulltrappan och lyssna efter rätt tågutrop. Det var väldigt roligt, men också en ganska jobbig dag eftersom det var 34 grader varmt, riktigt tufft med alla väskor. 

金山さん (Kanayama-san), en man som verkligen lever upp till japanernas rykte om att vara vänliga och hjälpsamma. 

På väg till vandrarhemmet. Jag hade gärna gått tillbaka och tittat mer på templet, men det var verkligen outhärdligt varmt. Får ta det nästa vända i Tokyo om jag hinner. 

På vandrarhemmet bodde jag i ett delat rum, men de andra dök inte upp förrän framåt åtta på kvällen så jag hade gott om plats att packa om och fixa. Ungefär vid den tiden insåg jag att jag inte hade ätit något sedan sju på morgonen (man blir inte hungrig i 34 graders värme) och fick hjälp av en ålänning jag mötte i lobbyn att hitta till närmsta 7-11. Det är ett mycket bra ställe om man vill hitta billig och god snabbmat i japan, inte som i Sverige alltså. Det här åt jag: 

Fyllda friterade knyten av något slag (mycket goda!) och nudlar som man lägger 1 bunt i taget i "såsen" och äter. Tyvärr försökte jag mig på att äta på japanskt vis och höll upp skålen till munnen, vilket slutade med att jag spillde ut halva skålen över byxorna. Lyckligtvis fanns tvättmaskin att tillgå. 

Den här kvällen var det inga problem alls att somna, jag var helt slut. Morgonen därpå gick jag upp tidigt för att bege mig till flygplatsen och resa vidare till Fukuoka.

Då ska man vara borta i fyra månader och allt som behövs under den tiden ska få plats i en resväska och en ryggsäck. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle bli enkelt. Jag hade fel. Lyckligtvis är jag en planeringsmänniska som skrivit packlista för två månader sedan och avsatt två hela dagar till packandet, så jag hade tid att sona för mitt misstag. 

Min samsonite resväska, julklapp från pappa. 

Och min fjällrävenryggsäck. Jag köpte den särkilt för resan för att kunna ha en så stor ryggsäck som möjligt som var godkänd som handbagage. Den lär ju komma till användning på fler resor. 

Ursprungligen hade jag tänkt ta med mig hela flaskor av shampoo m.m för att slippa leta upp detta i Japan det första jag gjorde. Denna tanke övergavs dock snabbt och de stora flaskorna ersattes med miniflaskor. Jag fick också inse att varken mina träningskor eller handdukar skulle kunna få plats. Efter att ha gjort dessa nödvändiga nedskärningar packade jag väskan för första gången. När jag var klar tornade ett litet berg av saker upp sig över kanten på väskan och det fanns inga möjligheter att stänga den. Så jag tänkte om, och valde bort en del kläder.

Det var väl kanske onödigt mycket till att börja med...

Jag rullade alla kläder och pressade ner i åteförslutningsbara plastpåsar, vilket gjorde att de tog mycket mindre plats. Jag såg också till att fylla skor och liknande med småprylar. Jag packade igen, och pusslade allt jag kunde. Resultatet? Fortfarande ett berg, om än något mindre. En stor bov i dramat var min vinterjacka, som jag är tvungen att ha med mig.

De har tyvärr vinter i Japan också.

Den tog ensam upp kanske en sjättedel av väskan. Lyckligtvis kom jag nu på en plan för att överlista den; jag rullade ihop den och pressade ner den i en liten sovsäckspåse.

Maria vs. vinterjacka 1-0.

Efter detta, i kombination med ytterligare utrensing av kläder och prylar gick väskan faktiskt att stänga.

Yaay!

Den är fortfarande oroväckande välfylld, så jag ska göra en sista genomgång idag och se om jag kan sortera bort något mer. Det mesta går förstås att köpa på plats i Japan, men sådant som ingångna skor och nödvändiga skolböcker måste jag ha med mig, och det tar en del plats.

Imorgon bär det av!