Som jag skrivit om tidigare är min skola väldigt bra eftersom det är små klasser, man kan börja studera när man vill och så länge man vill, och blir alltid placerad i en klass som motsvarar ens egen nivå. Det finns dock en stor nackdel med detta system. Nya elever börjar förvisso varje vecka, men varje vecka är det också flera som slutar. Vilket innebär att du varje vecka löper stor risk att behöva säga hejdå till ännu en kompis som åker hem, och som du med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Har du extra mycket otur kan det hända att hela din klass slutar på en gång och du blir ensam kvar, vilket var just vad som hände förförra fredagen. 

När jag började i min klass var vi sex elever. Två slutade under de första två veckorna och en till lite senare men då började en ny tjej i klassen samtidigt. På slutet var vi alltså fyra stycken, fram tills alla utom jag slutade. Det var inte särskilt roligt. Om det inte finns några studenter på samma nivå minskas antalet lektioner per vecka något och man får privatundervisning istället. Säkert mycket effektivt, men det är trevligt att ha klasskompisar, framförallt när man har åkt till Japan främst för att det är roligt. När jag kom till skolan på måndagen efter visste varken jag eller lärarna om det skulle börja någon ny elev på min nivå, men efter placeringstestet fick jag lyckligtvis en ny klasskompis. Nu har jag två till och med. Men jag saknar ändå min gamla klass där alla var i min ålder.

Avslutningsceremoni med diplomutdelning och tal på japanska av alla som slutar. Här Simon, som kommer att stanna kvar i Japan i ett år till för att fortsätta plugga japanska på en annan språkskola. 

och Tai från Laos, som gick i klassen i två eller tre veckor (min tidsuppfattning här i Japan är mycket dålig). Hon skulle ge sig ut och resa i Japan i några månader innan hemfärd. 

Och Samuel, min bästa arkad-kompis som åkte direkt hem till Schweiz. Troligen bra för min plånbok men ledsamt. 

Erik från kompisgänget slutade också på Genki, men han stannade kvar i Fukuoka en vecka till.

Gruppfoto

Min klass! 

I enlighet med rubriken först om skolans lounge:

Efter dagens lektioner är slut stannar många av oss kvar i skolans lounge ett tag. Vissa för att vänta på andra som slutar senare, andra för att de bara vill hitta på något och eftersom de flesta av oss inte har några mobiltelefoner är loungen det lättaste sättet att få kontakt med likasinnade. Ytterligare en anledning är att skolan i allmänhet och loungen i synnerhet är så trevlig och mysig att vi inte vill gå därifrån. 

I loungen finns micro, vatten, the och kaffe. Alla har en egen mugg med sitt namn på. Min är rosa, och jag valde den inte ens själv :-) Det finns en massa bord förstås för läxläsning och annat. Det finns också en grupp tatamimattor, lite upphöjda där man kan sitta på golvet och där tv-spelet finns. Helt klart bästa delen av loungen. Inne på skolan får vi inte ha skor, utan man byter till ett par tofflor när man kommer dit. På tatamimattan råder dock totalt skoförbud. 

Felix från Sverige, Samuel (klasskompis), Lucie från Frankrike och Simon från Sverige (också klasskompis).

Man kan också äta sin medhavda lunch i loungen. Här ovan jättefina onigiri (risbollar med fyllning) som jag gjort själv. Dessvärre var de inte alls goda :-P

Och så födelsedagsfest:

Björn (från Sverige, förvånansvärt nog) fyllde 20 år och valde att ha födelsedagskalas på Sweet Paradise (som jag skrivit om tidigare). Onekligen ett lämpligt ställe för födelsedagsfirande, åtminstone om man tycker om tårta. Det var trevligt och gott och Björn fick fina presenter i form av söta anime-figuriner och kattöron. 

Iraima, som är galen i det japanska godiset Pocky (chokladdoppade pinnar) hittade en chokladfontän där hon kunde tillverka sina egna pocky!

Vid detta besök var jag mer fokuserad på att äta tårtorna än att fotografera dem. Jag hann dock med att få en bild tillsammans med födelsedagsbarnet!

...och en på dessa söta flickor, ihop med en av presenterna. (Maria, Marie och Lucie)

Bloggen ligger fortfarande 2 veckor efter verkligheten, så detta var fredagen den 28:e september. En ur kompisgänget slutade på genkijacs för att ge sig ut och resa i Japan och vi hade en mycket rolig avskedsfest. (Han kom dock och hälsade på i fredags när vi hade avskedsfest för en annan vän så det var inte sista gången vi såg honom).

Kvällen började på en sushibar där vi satt vid ett rullband där all möjlig sushi passerade förbi, och man plockade det man ville ha. Det var jättehäftigt :-) Kaiten-zushi kallas det. Sushin var också väldigt billig, 100 yen (7 kr) per tallrik med 2 bitar, så det var inga problem att äta sig mätt. Inte toppklass på sushin men den var god. En väldigt rolig upplevelse. Efterrätter fanns också. När vi var klara räknade en ur personalen alla tallrikar för att se hur mycket vi skulle betala.

Ett fint videoklipp på rullbandet:

Radoje och Marie från Belgien. Någon har byggt ett fint torn av sushitallrikarna.

Om man ville ha något särskilt kunde man beställa det på en skärm vid bordet, så kom det rullande efter en stund. Mycket smidigt.

Efter sushin gick vi vidare till en bar ett par timmar. 

Efter barbesöket stötte vi ihop med en vi kände från skolan och några okända men trevliga människor, som var på väg för att sjunga karaoke. Vi bestämde oss snabbt för att följa med. Det var jättekul :-) Att gå ut och sjunga karaoke ihop är ett vanligt sätt att umgås i Japan. Man hyr ett litet rum, nästan som på ett hotell och så väljer man låtar och sjunger. Det går också att beställa mat och drinkar om man vill.

De okända men trevliga människorna. En kanadensare och en japan. Jag vill minnas att de hette Greg och Nene. (Men det är sannolikt fel).

Japaner står ofta upp i sofforna och sjunger. En del svenskar också...

  Gruppfoto!

Efter denna spontana tillställning var klockan efter tolv, vilket i Japan innebär att sista tåget för dagen avgått. Alla tåg/bussar och liknande slutar i Japan att avgå någon gång mellan halv tolv och tolv på centrala platser. (På icke centrala platser tidigare ändå förstås). Efter tolv står alltså valet mellan att ta en taxi hem (prisnivå som i Sverige) eller att vänta in första tåget vid klockan sex på morgonen. Efter viss tveksamhet valde de flesta av oss det senare alternativet, och gick vidare till en klubb där vi bokstavligt talat dansade hela natten. Det var väldigt roligt och förvånansvärt nog höll jag mig vaken utan problem. Det var dock väldigt skönt att få komma hem och sova efteråt :-)

Ungefär mittemellan skolan och tågstationen finns en stor arkad med en massa gripklo-spel, coin-pusherspel och förstås arkadtv-spel med pistoler där man kan skjuta ihjäl zombies och liknande. I de två förstnämnda kan man med lite tur och skicklighet vinna diverse mjukisdjur och figuriner. I tv-spelen vinner man bara äran. 

Denna lägligt placerade facilitet har jag inte kunnat undgå att besöka ett antal gånger. Jag tycker verkligen att det är otroligt roligt med den här typen av spel, men jag har lite svårt att sluta när jag väl börjat så jag försöker att inte gå dit allt för ofta. Jag har ändå lyckats samla på mig en hög med fina nyckelringar och gosedjur utan att spendera allt för mycket pengar, och klarat ett av tv-spelen :-)

Arkadbesök med Samuel från Schweiz, en av mina klasskompisar.

Jag hade otrolig tur (eller som jag hellre påstår skicklighet) och lyckades vinna en stor Hello Kitty med spökmössa (halloweentema, ca 30 cm hög) i en gripklomaskin! Jag lyckades dessutom få den på första försöket, så den kostade mig 100 yen (7 kr). Fast det kan hända att jag spenderade lite mer än så i andra maskiner... Jag fiskade också upp den fina pokemonen bredvid (min första vinst) och nyckelringarna och diamanterna nedan. (Den fula grisen är en karaktär från en Studio Ghibli-film).

Samma vecka som detta arkadbesök (det vill säga för nästan två veckor sedan) gick jag, Maria och några andra från skolan ut på restaurang med ett gäng av de japanska universitetsstudenterna för att fira Michiko-sans födelsedag. Vi åt yakitori, vilket är små grillspett av nästan vad som helst (men företrädesvis kött och grönsaker). Man beställer så många spett man vill ha och betalar styckvis. De serveras tillsammans med vitkålsblad som man doppar i en syrlig sås och äter, riktigt gott. Vitkålsbladen är gratis och fås i obegränsad mängd, så skulle man råka ha ont om pengar kan man komma undan riktigt billigt ;-) Yakitori var gott, men shabu-shabu som vi åt en annan gång är klart godast av dem två.

När vi ätit klart kom Kana-san med en liten tårta till Michiko-san. Mycket söt tårta :-) Vi hjälptes alla åt att äta upp den med hjälp av våra ätpinnar, vilket inte är standard i japan vad gäller tårtätning men det fungerade. 

Måndagen efter den förra slottsutflykten var det åter helgdag, och därmed åter skolutflykt. Även denna gång åkte vi till ett slott. Det här slottet var större än det förra, och mycket vackert. Det fanns också en närliggande byggnad med ett torn som var väldigt fint. Inuti slottet fanns även här en utställning, men den var inte lika intressant som den förra.

Kumamoto slott

Kumamoto slott

Sidobyggnad med torn

Iraima-chan med en minivariant av slottet, som enligt skylten heter "Higomaru-kun".

Takfiskdrakar på nära håll.

Sidobyggnaden sedd från slottets utkiksplattform.

På andra sidan slottet fanns en låg byggnad som kallades palatset om jag minns rätt. Där inne fanns bland annat en stor sal som såg mycket imponerande ut, och två mindre rum med otroligt vackra väggmålningar. Bilderna visar inte riktigt hur det var i verkligheten, det var väldigt speciellt med hur ljuset föll, men de ger i alla fall en uppfattning :-)

Takmålning

Häftigt ställe :-) Efter slottet åkte vi vidare till en vulkan i trakten, mount Aso. Meningen var att vi skulle åka linbana upp till kratern och titta, men tyvärr hade vulkanen en dålig dag och släppte ut giftiga gaser så det fick vi inte. Vi stannade till nedanför och tog lite foton istället.

Sista stoppet för dagen var Aso farmvillage. Aso farmvillage är en slags temapark som bland annat har många affärer som säljer produkter från trakten, en stor äventyrsbana (typ inte-nudda-marken) för barn och vuxna, en mindre för småbarn, spaanläggningar och hotell med intressant utseende. 

En del av äventyrsbanan. Jag var väldigt sugen på att gå den, men vi hade inte tillräckligt med tid tyvärr.

En fin ko. Jag undrar om denna ko är en del av den koutställning vi såg i London för cirka 10 år sedan? Den ser onekligen liknande ut. Det fanns flera stycken på området i olika färger.

Hotellbyggnader.

En mycket trevlig dag :-) Vi fick också ytterligare ett exempel på hur hjälpsamma japaner är. På vägen till slottet hade vi stannat till på en rastplats, och Iraima glömde kvar sin ring där. På väg tillbaka hem stannade vi på vad jag trodde var samma rastplats, och jag följde med Iraima och frågade om de sett ringen. Det hade förstås inte gjort, och efter en stunds förvirring lyckades vi reda ut att vi varit på motsvarande rastplats på andra sidan vägen. (Inte synlig från där vi var).

Vid det här laget hade vi tre ur personalen inblandade. De ringde över till den andra rastplatsen och där hade de hittat Iraimas ring. Personalen som hjälpte oss såg nästan lika glada ut som Iraima och förklarade att en personal från den andra rastplatsen genast skulle köra hit ringen till oss. Eftersom de förstod att vi hade bråttom då bussen väntade på oss skyndade de sig extra, damen som hämtat ringen från bilen (som stannade på andra sidan byggnaden) kom faktiskt springande med den! Otroligt hjälpsamma och vänliga människor. 

I söndags gjorde jag och Maria en utflykt till canal city. Meningen var att Iraima skulle ha följt med också, men hon hade missuppfattat oss och väntade vid fel station, och var dessvärre den enda med en mobiltelefon. Shoganai som japanerna säger, "det är inget som kan göras något åt". 

Efter att ha väntat en bra stund på en Iraima som av förklarliga skäl aldrig dök upp gav vi oss av. Jag hade faktiskt ingen aning om vad canal city egentligen var för något, jag hade hört namnet ofta och trodde nog att det var en stadsdel i Fukuoka. När vi kom fram efter 20 min promenad från centrum insåg jag att det var ett stort köpcentrum beläget vid kanalen som går genom staden. Utifrån sett såg det inte mycket ut för världen, och jag undrade lite varför jag hört så mycket om att det skulle vara vackert. När vi kom in förstod jag varför. Dessa foton är tagna på köpcentrumets stora innergård. 

Riktigt häftigt ställe, det är så vackert :-) Inne på själva köpcentrumet fanns mängder med spännande butiker, och en hel avdelning med bara restauranger som sålde olika sorters ramen, där vi passade på att äta. Vi ställde oss i kö till en automat utanför restaurangen, där vi valde vilken mat och dryck vi ville ha, betalade och fick en biljett. (Mycket vanligt tillvägagångssätt på ramenställen). Sedan stod vi i en kortare kö till själva restaurangen, tills det blev ett ledigt bord och vi blev visade till våra platser. Den anställda tog våra biljetter och kom tillvaka en stund senare med vår ramen. Det här stället serverade tonkotsu ramen, en rätt som södra Japan (och framförallt Fukuoka) är känd för. Det är helt enkelt ramen (soppa med nudlar och olika tillbehör) där soppbasen är baserad på fläskben och fett som kokas länge. Låter kanske inte så trevligt men det är mycket gott. Miljön inne på restaurangen var mycket speciell. Kunder blev ju färdiga och gick ganska ofta, och varje gång satte den första i personalen som såg dem igång en skrikkedja där alla anställda skrek "arigatô gozaimasu!" (tack så mycket) och liknande så högt de kunde i munnen på varandra. Emellanåt verkade de nästan tävla om vem som skrek högst. Det var en väldigt trevlig stämning, personalen verkade ha roligt, men också väldigt högljutt så vi var ganska glada att komma därfrån när vi ätit upp. (Till en kör av "arigatô gazaimasu" förstås.)

Tonkotsu ramen

Efter ett par timmar av framförallt fönstershoppande gick vi sedan på en lyxig glassbar. Våra glassar kostade mer än vår ramen, men ändå inte mer än typ 50 kr så det kändes helt okej att unna sig. Den var mycket god!

Även inne på glassbaren var det trevlig stämning, personalen "bakade" varje portion glass på ett bakbord genom att mosa ihop glassen med olika ingredienser. Under tiden sjöng de olika små sånger i kör, mycket underhållande. Jag såg en skylt om att de höll auditions för nya anställda, så jag antar att bra sångröst är ett krav för att få anställning där :-P

Som avslutning på en trevlig utflykt såg vi en liten cirkusföreställning som hölls ute på innergården.

Efter att vi kommit tillbaka till studentboendet var vi rätt trötta och kände egenligen inte för att göra något mer den dagen. Vi hade dock lovat några japanska tjejer vi träffade på temaki-kvällen att följa med ut och äta, så det var bara att göra sig iordning (på ca 5 minuter eftersom vi upptäckte att vi skulle mötas upp tidigare än vi räknat med) och ge sig av. Vi mötte upp de andra, tog tunnelbanan två stationer och gick sedan länge och väl för att komma till restaurangen. Till vår förvåning dök de flesta av tjejerna inte upp, men vi blev ändå ett litet gäng. Med var också två tyskar från skolan, och resturangen vi besökte var just en tysk restaurang eftersom japanerna ville pröva på deras mat. Vi beställde in några rätter och delade på dem så att alla fick pröva på allt, och det var riktigt gott. Det kändes lite speciellt att hålla i en gaffel igen, det var faktiskt första gången sedan jag kom till Japan. 

Felix, Kana-san och Maria (Kana-san har mycket roligt, troligen för att jag försökte säga "chiizu!" på äkta japanskt vis när jag tog bilden).

Efter maten var det dags för efterätt. Jag och Maria såg mycket fram emot den och anade inte alls oråd när personalen två gånger kom ut och sade något om att den var mycket stor. Tyskarna och japanerna sade bara att det var okej och vi skandinavier satt lyckligt ovetande. Så kom personalen ut med två stora stekpannor med efterätten, en slags pannkaksrätt med ungspannkaka i bitar och frukt. Jag tänkte först att vi skulle vara fyra personer på varje stekpanna, eftesom vi var åtta personer. Sedan kom de ut med två stekpannor till, och jag tänkte att det verkade som lite väl mycket efterätt med en halv stekpanna var. Och sedan kom de förstås ut med fyra till.

Mycket efterätt var det, men den var också väldigt god, så vi gjorde vårt bästa. Jag fick faktiskt i mig allt utom två bitar, sedan tog det stopp. Jag kan dock säga att det här är första gången jag ätit så mycket att jag var alldeles för mätt för att äta frukost nästa dag. En rolig detalj var att det till ungspannkakan faktiskt serverades lingonsylt, den fick vi i en separat skål. Kvällen blev i alla fall mycket trevlig, och det var roligt att få nya japanska bekantskaper.

Ovan: Något jag inte trodde att jag skulle stöta på i Japan.

Förra fredagen hade vi fredagsparty på skolan. De japanska universitetsstudenterna hade ordnat fram en massa tillbehör för att kunna göra egna temaki, sushirullar som man rullar ihop själv och äter direkt. Man tar en bit torkat sjögräs eller ett salladsblad, lägger på lite ris och annan önskar fyllning, rullar ihop så gott det går och äter. Det påminde en hel del om att göra tacos, även om smakerna var annorlunda och storleken mindre. Väldigt gott var det i alla fall!

Redo för sushi!

Diverse tillbehör. Det gula ovan är en slags äggrulle. Det vita har jag ingen aning om vad det är.

Bläckfisk. En av de alltid lika entusiastiska japanska studenterna tvingade i mig en bit av den under kvällen. Smaken var det inga fel på, men konsistensen var seg och och otäck så jag smög iväg och spottade ut den igen...

Min första temaki! Kött, ris och avokado rullat i en bit nori (torkat sjögräs).

Iraima-chan tillverkar temaki

Äggrulle och gurka, lax och fiskrom

Lax och crabstick, kött, äggrulle och majonäs

Hela gänget!

Efteråt gick vid till en brittisk pub som hade uteservering på taket, riktigt mysigt ställe.

De hade till och med min favoritwhiskey! (Jameson)

Förra måndagen var det helgdag i Japan, vilket innebär att skolan höll stängt. Min skola tycker dock inte att det är okej att bara ställa in lektioner vi ha betalat för, och därför ordnar de alltid en kostnadsfri utflykt som kompensation på helgdagar. Vi åkte alltså till Shimabara slott, som ligger tre timmar bort med buss. 

Ombord på bussen. Infällda i sidorna på sätena i mittgången fanns extrasäten! Jag undrar lite hur bra det funkar, med tanke på att de blockerar hela mittgången när de är utfällda. Inte så värst bra om bussen skulle behöva utrymmas.

Framme vid Shimabara slott. Slottet som står här idag är en sentida rekonstruktion, då det gamla slottet plockades i bitar och användes på andra ställen efter att den sista "småkungen" flyttat ut.

På väg in i slottet!

Somliga valde att posera i samurajrustning.

Vi gick runt på egen hand och tittade i slottet. Det var flera våningar högt och var inrett som ett museum med information om och föremål från slottets historia. Bland annat fanns flera samurajrustningar, riktigt häftiga.

Högst upp fanns en utkiksplattform.

I slottets trädgård fanns också en del att se.

Dessa fiskdrakar har jag sett på många taknockar på slott/slottliknande byggnader i Japan.

Efter att vi sett slottet gick vi någon kilometer därifrån för att titta på gamla samurajhus. De låg mitt i byn bland vanliga bostadshus. Många av människorna bodde i gamla samurajhus som restaurerats, men två hade bevarats i ursprunglig stil och var öppna för allmänheten. 

En mycket trevlig utflykt! 

Utsikt genom bussfönstret på hemväg.