Ännu ett fredagsskolparty, den här gången gick vi och åt shabu-shabu! Att äta shabu-shabu är mycket gott, och roligt. Man får en gryta med kokande buljong på bordet, och så får man brickor med råa köttbitar. Dessa kokar man själv i buljongen med hjälp av sina ätpinnar (ca 10 sekunder) innan man doppar dem i sås och äter. おいしい！(oishii = jättegott). Det fanns också grönsaker att koka, och ris till om man ville ha. Det här stället var (precis som sweet paradise) ett tabehoudai, all you can eat. Och jag åt en hel del... Även på detta restaurangbesök följde det med japanska universitetsstudenter, något vi alla var mycket glada över eftersom vi inte hade en aning om vad vi skulle göra först. 

Kokplattan med buljonggrytan överst, och lådorna med kött nedanför. Dessa böts ut mot nya i rask takt under middagen allt eftersom vi åt upp köttet.

Man fick välja ut två buljoner av (om jag minns rätt) sex olika sorter. Här pågår tillagning förfullt. Det färdiglagade köttet doppades antingen i en mycket god lite syrlig sås eller i rått ägg, som inte heller var så dumt.

Större delen av gänget  

Dagen därpå var vi på festival igen. Den här var lite större än den vi var på sist, och kretsade inte runt fyrverkerier utan ett firande vid ett tempel, som så många andra festivaler i Japan. Tyvärr missade vi paraden som hölls, men vi gick i alla fall runt bland marknadsstånden och tittade, och åt saker förstås :-)

Marknadsvimmel.

Ovan: Fiskdamm vid tempelområdet.

Nedan: Marknadsstånd med fiskdamm. Det är ett spel som går ut på att försöka fånga en guldfisk med hjälp av en "håv" bestående av en plastring med handtag täckt med ett tunt papper. Kräver en del skicklighet eftersom fisken inte vill bli fångad och pappret snart blir blött och går sönder. Om man lyckas fånga fisken vinner man den helt enkelt, och får den med sig hem i en vattenfylld påse. Idén är rolig, men det måste vara hemskt för fiskarna, både före och efter fångsten... Inte något vidare sätt att få ett husdjur på.

Det finns vardagar i Japan också, även om de inte direkt känns som vardagar än. Nedan kanjiläxa, övning på skriva tecknen rätt och försöka komma ihåg vad de betyder. Till höger ser ni min lärobok. Om drygt en vecka har vi ett stort prov för att gå vidare till bok två (jag hoppade in på kapitel nio av tolv i denna bok), så får nog försöka lägga lite mer tid på studier närmsta tiden än vad jag gjort hittills :-P

Matlagning ägnar jag mig åt med ojämna mellanrum också. Med tanke på att färdig- och utemat är väldigt billig jämfört med svenska priser, och ingredienser till matlagning istället är någon dyrare än i Sverige sparar jag inte jättemycket på att laga egen mat, men det är kul ibland och skönt som omväxling att inte behöva gissa vad det är jag äter. (Gissningleken i det här fallet sker vid inköp i mataffären, alltid lika spännande att försöka hitta rätt ingrediens). Här nedan har jag gett mig på fisksoppa.

Jag använde alla ingedienser ovan utom det torkade sjögräset (nori) och sojan. Jag vet inte vad det var för sorts fisk men den var god. Jag har inte sett någon fryst fisk i Japan, all fisk säljs färsk och ofta hel. Denna behövde jag bara rensa från ben och skinn, men det tog ändå 40 min p.g.a hemskt slöa knivar. Lyckligtvis har jag nu hittat en knivslip, så i fortsättningen bör det gå bättre. Vi lagar mat på gasplattor i köket. Jag tyckte att det verkade lite läskigt först, men började snabbt att älska dem. De är enkla att använda och man kan höja och sänka värmen omedelbart. Matlagningen går snabbare än hemma och om något håller på att koka över drar man bara ner värmen så slutar det koka på en gång. Väldigt smidigt. Trots det är jag nog inte sugen på någon gasspis i framtiden, vill inte gärna ha en öppen låga i köket.

Slutresultatet. Det blev gott, och räckte i fyra dagar till så inte så dumt :-) Jag har ett litet frysfack i kylskåpet som rymmer en matlåda, skönt att inte behöva äta allt på rad.

För ett tag sedan (var det förra eller förrförra veckan? Ingen aning) var vi på baseboll! Skolan hade fått några gratisbiljetter som vi snabbt lade beslag på trots bristande basebollintresse enligt resonemanget "det är gratis och vi är i Japan". Baseboll (yakyû på japanska) är en mycket populär sport i Japan och drar mycket publik. Arenan i Fukuoka kändes mycket stor, det var så att vi drog efter andan när vi kom in.

Entrévärden visade oss vänligt nog hela vägen till våra platser, vilket nog var bra eftersom systemet var lite förvirrande först. (Alla stolar i en rad "på höjden" hade samma nummer). 

På plats! Iraima från Venezuela, Vilhelm, Maria och Radoje.

Det hela inleddes förstås med uppvisning av cheerleaders. Efteråt kom spelarna in på arenan med varsitt barn vid handen, som det brukar vara på fotbollsmatcher i Sverige. Varje barn blev tilltalat av maskoten och fick säga en fras, ingen aning om vad det var men alla sa samma sak. Det var extremt gulligt, de små barnen som behövde lite hjälp innan de visste förstod att de skulle börja prata och de något äldre som var mycket seriösa, alla väldigt entusiastiska.   

Matchen i sig var ganska intressant när vi väl listat ut hur det hela fungerade, men gick otroligt långsamt. Det var konstant småpauser på 2-5 minuter mellan varje boll som kastades, varje spelare som böts ut och så vidare. Hade det inte varit för alla pauser som drog ut på tiden hade det faktiskt varit riktigt roligt och något jag gärna gjort om, men nu blev det för långsamt. Hela matchen tod 3,5 timmar, och efter det blev det förlängning då lagen låg lika. Då valde vi att åka hem eftersom klockan var halv tio och vi skulle till skolan nästa dag. 

Detta hindrade dock inte att det var mycket roligt att få uppleva detta en gång. Det var en speciell atmosfär, väldigt avslappnad samtidigt som alla hejade på laget. I princip alla på arenan åt någon form av mat. Publiken fortsatte att droppa in fram till halv nio även fast matchen började kl 18.00, de som kom sent verkade komma direkt från jobbet. På den första bilden kan man nere till höger se ett par människor i färglada kepsar. Det är två av många ungdomar som under hela matchen gick upp och ner i alla trappor och sålde öl och annan dryck. De verkade jobba hela tiden och bar en stor behållare med dryck på ryggen som de fyllde över i muggar. Jag förstår inte hur de orkade. 

I period 7 av 9 hände något intressant. Perioden kallades "lucky 7" och alla skulle heja extra mycket på laget, vilket gick till så att alla blåste upp stora gula ballonger (föreställande... basebollträn? Förhoppningsvis basebollträn) och viftade med dessa under en sång för att sedan släppa upp dem i luften så att de flög runt. Det hela såg mycket speciellt ut. Nedan några foton och en videosnutt som ger en bra bild av det hela. 

Maria lyckades också få tag på en ballong.

Mycket intressant som sagt. Kul hade vi alla fall, japansk baseball var absolut en upplevelse värd både tiden och pengarna vi slapp betala :-P

 
  Fler cheerleaders!

Japanerna verkar vara galna i att förpacka saker. Här nedan är lite godis jag köpte häromdagen. Kakor och en liten förpackning chips.

Och här nedan är förpackningarna öppnade. Kakorna ligger styckförpackade, och inuti chipsröret låg chipsen inneslutna i en påse. Känns lite onödigt... Till deras försvar måste jag säga att alla förpackningar är exemplariskt lättöppnade med tydliga instruktioner. 

Överhuvudtaget kommer det mesta i små förpackningar här i Japan. Brödskivor ligger ofta förpackade 3 och 3, vanlig påläggsost sälj endast styckförpackad i skivor som åttapack och ägg kan man köpa ett åt gången (i minimal äggkartong förstås). Kålhuvuden är alltid delade i fjärdedelar och köttfärs kan köpas i 100 gramsförpackning. Mycket smidigt för ett enmanshushåll måste jag säga. Japaner verkar ofta handla bara det de behöver för dagen och vill gärna ha allting färskt, så det har nog med det att göra. I mataffärerna finns inga stora kundvagnar som hemma, utan bara en liten vagn som rymmer en vanlig kundkorg, sådana vi bär på armen. Mer än så verkar ingen handla.

Känner man inte för att laga maten själv kan man alltid gå på den färdiggjorda maten. Den håller riktigt hög kvalitet och är alltid fräsch, eftersom den måste säljas samma dag som den tillagas. En standardlåda kostar 400 yen, ca 28 svenska kronor. Man kan också köpa fantastiskt goda risbollar med fyllning (onigiri), ofta omsvepta med torkad sjögräs (nori) för 100 yen, 7 kronor. Man behöver två för att bli riktigt mätt. Jag får erkänna att jag äter dem till lunch 2 av 3 dagar. En annan stor fördel med att allt tillagat måste säljas samma dag är att det alltid reas ut på kvällen, från 20 % rabatt till halva priset. 

Och eftersom jag inte hunnit med att uppdatera den här veckan så är det förra helgen det handlar om. Varje fredag anordnar skolan någon aktivitet/fest man kan vara med på om man vill, ofta någon typ av restaurangbesök. Man betalar själv men det är ett bra tillfälle att träffa de andra eleverna och pröva något nytt. Det brukar också föja med ett gäng japaner från det lokala universitetet som vill öva sin engelska. Förra fredagen gick vi till Sweet Paradise som är ett så kallat tabehoudai, vilket innebär att man betalar för en viss tid och äter så mycket man vill under den tiden. Sweet Paradise är som namnet antyder fokuserat på sötsaker, och som ni kan se på bilderna fanns det en hel del att välja på.

Svåra beslut... Det fanns också en liten del med vanlig mat, vilket inte var helt dumt att starta med. Utöver alla tårtor/kakor fanns en stor chokladfontän och en mjukglassmaskin, samt alla möjliga drycker. Det var ett trevligt ställe, men jag måste säga att jag hade föredragit att gå dit som barn, när magen för sötsaker var mycket större än idag. Även om allt såg jättegott ut (vilket det också var) blev jag ju tyvärr proppmätt efter några få bitar.

Mätt och glad. Mycket trevlig inredning var det :-)

På lördagen hamnade vi sedan lite oväntat på en 花火お祭り (hanabi omatsuri), en festival eller marknad med fyrverkerishow. Vi hade åkt in till stan för att äta när en av mina vänner nämnde att han hört något om en festival. Eftersom vi var nära stationen frågade jag i informationen där, och fick reda på att det mycket riktigt var en festival den kvällen och också hur vi skulle hitta till den speciella buss som avgick dit. Jag var ganska nöjd med mig själv efteråt eftersom konversationen skedde helt på japanska. (Han som jobbade där kunde likt de flesta japaner jag stött på ingen engelska, så baskunskaper i japanska är mycket användbara här i Fukuoka). 

Vi gav oss av till bussen och fick ställa oss i en lång kö av väntande människor. Längst fram och längst bak stod vänlig personal med skyltar och höll reda på alla. Inom 10 minuter var vi ombord på bussen och på väg en bra bit utanför stadens centrum. Redan på långt håll kunde vi se fyrverkeriena, och de pågick länge efter att vi kommit fram. Väldigt vackert.

Runt omkring pågick en välbesökt festival, troligen ganska liten med japanska mått mätt men för oss var den stor. Japanska festivaler är som våra marknader med mängder av små marknadsstånd. Den absoluta majoriteten av alla säljer mat i olika former, och det finns allt möjligt. Eftersom vi redan hade ätit siktade vi in oss på sötsakerna, och jag åt på tok för mycket även denna dag eftersom jag ville pröva allt.

Ovan: Festivalvimmel

Nedan: Mycket lycklig Maria har hittat en bananachoco, en frusen banan doppad i smält choklad och lite strössel. Det är till och med ännu godare än det låter. Bredvid står min goda vän och skolkamrat från Danmark, som också heter Maria. Hon behövde inte betala för sin banan, försäljaren kör nämligen sten-sax-påse med alla kunder, och om man vinner får man en extra banan gratis. Jag lyckades inte vinna, men en av våra andra vänner gjorde det.

 Jag köpte också en påse med såna här små figurer. Det var någon typ av sockerkakssmet som hälldes i heta gjutgärnsformar så att de gräddades. De var lite sega och mycket goda. Figurerna kan se ut på olika sätt i olika stånd. Det här är anpanman, en känd bilderboksfigur i Japan som är en superhjälte vars huvud är ett bröd fyllt med söt bönpasta. Fråga mig inte varför. Hans namn är i alla fall kopplat till detta faktum, an betyder söt bönpasta och pan betyder bröd.

Många av festivalbesökarna var klädda i den traditionella japanska klädedräkten yukata, en typ av lättare kimono. Det är tradition att bära den på festivaler. 

Min vän Erik från Holland med två vackra japanskor.

Det var väldigt roligt att få uppleva en fyrverkerifestival. Eftersom de hålls under sommaren i japan trodde jag att jag var lite för sent ute, men uppenbarligen inte.

Jag, Maria, Erik, Radoje från Schweiz och Vilhelm. Jag håller i helgens sista sötsak, en rullad pannkaka fylld med vaniljkräm, cornflakes och karamellsås. 

Jag har förstås hunnit med en hel del utöver skolan. Mycket tid har jag ägnat åt att få ordning i mitt rum, vilket har inneburit en del shopping efter skolan. Hittills har jag hunnit med tre vändor till en 100 yen-shop nära stationen, och kommit hem med stora,välfyllda kassar varje gång. En 100 yen-shop är något som närmast måste beskrivas som en välsignelse för någon som ska bo en kortare tid i Japan, eller för vem som helst som behöver få tag i enklare grejer till hushållet. Det är en affär där nästan alla varor kostar 100 yen, ca 7 svenska kronor. Större grejer kan kosta 200-500 yen, men det allra mesta kostar bara 7 kr. Och du kan få tag i nästan vad som helst! Det finns ätpinnar, skålar, rengöringsmedel och andra städprylar, förvaringslådor, handdukar, tvål, köksgrejer, smink och krämer m.m Det här köpte jag på min första shoppingtur:

För alla de här grejerna betalade jag totalt 5250 yen, eller 350 kronor. Det känns väldigt prisvärt :-) När jag inte har pluggat, shoppat eller ordnat i rummet har jag ofta varit ute och ätit med mina nyfunna vänner här. Jag umgås med ett gäng bestående av en dansk, en holländare, en schweizare och två andra svenskar, som började samtidigt som mig och bor på samma studentboende. De går alla i nybörjarklassen så vi har lite olika scheman, men har hunnit ses en del. Innan jag kom till Japan hoppades jag ju på att det inte skulle vara några andra svenskar på skolan, men väl här är jag mycket glad för de finns. Det blir tillräckligt men japanska ändå, så det är bara skönt att det finns landsmän att prata med. Och de i gänget är inte de enda, jag har träffat minst tre svenskar till på skolan. 

Som sagt har det blivit en hel del utemat. Faktum är att jag inte lagat mat på boendet en enda gång hittills, om det inte räknas att bre smörgåsar. (Det gör det nog inte va?) Dels har det varit ont om tid, och dels har ju inte köket varit så trevligt att vara i p.g.a all smuts. Det är dock åtgärdat nu, vi hade storstädning idag med fina städprylar från 100 yen-affären så imorgon (söndag) tänkte jag inviga köket med lite matlagning. All utemat har ändå inte varit så farlig för plånboken. Lite enklare mat som den på bilden nedan, ris toppat med kött (och dressing i det här fallet) kostar mellan 30 och 40 kronor.

Denna rätt serverades även med en rå äggula, jag fick själv knäcka ägget och sila det över en smart hållare som separererade gulan. 

Något finare restaurangmat kostar ca 50-70 kronor.   

Intressant blandning av nudlar, något friterat, nori (sjögräs) lök, kallt fiskmos och något odefinierbart. Allt var mycket gott utom fiskmoset. Buljongen bredvid tömmer man över maten innan man börjar äta.

Vilhelm (en av svenskarna) äter nudlar som en äkta japan.

Riktigt fin mat kan förstås kosta betydligt mer än så här, men det är mycket lätt att hitta en god middag för de här priserna. Nu är det hög tid att sova, imorgon har jag en massa att plugga på inför nästa skolvecka. Idag hanns det inte med några studier alls, utöver köksstädningen var vi nämligen på en japansk fyrverkerishow/festival. det var väldigt roligt, tog lite bilder som får hamna i ett annat inlägg :-)

I måndags var det dags att gå till skolan i Japan för första gången! Jag hade tittat lite på hur jag skulle ta mig dit innan och visste att det bara var att gå rakt fram 5-10 min från den centrala stationen Tenjin. Jag hade inte tänk på hur enormt stor stationen är, men på något vis lyckades jag ta mig till rätt utgång. På vägen köpte jag med mig lite frukost som jag tänkte äta när jag kom till skolan.

Problemet nu var att jag stod i hörnet av en korsning, och det fanns fyra olika "rakt fram" att välja på. Jag chansade och valde förstås fel, vilket jag förstod när jag gått i tio minuter utan att stöta på någon skola. Tillbaka till korsningen igen och ny riktning. Den här gången gick jag i fem minuter innan jag stötte på en karta och äntligen lyckades orientera mig. Naturligtvis hade jag valt fel även denna gång, men nu visste jag i alla fall var jag var så det var bara att gå tillbaka och ta rätt väg.

Den räddande kartan. Jag utgick från korsningen där det står TENJIN med ett snett F framför, och borde ha gått längs med MEIJI-DORI AVE. för att komma till skolan.Som synes var det ju inte riktigt där jag var.

När jag kom fram till skolan var klockan fortfarande bara 9.10, eftersom jag hade åkt i god tid. Gott om tid för frukost tänkte jag, men som jag skrivit tidigare var ju inte starttiden 9.30 som jag trodde utan 9.00 Jag var alltså sen och blev omedelbart visad in i ett rum för att göra mitt placeringstest (för att hamna i en klass på lagom nivå). Där satt jag varm, utmattad och extremt hungrig och skulle försöka svara på frågor. När jag gjort första sidan insåg jag att jag hade 5 sidor frågor kvar. Då gick jag faktiskt och frågade en lärare om det var okej om jag tog en paus för att äta frukost, och det var det lyckligtvis. Efter det blev dagen riktigt trevlig :-)

Efter testet hade jag en kort "intervju" med en lärare på japanska där hon slutgiltigt bestämde vilken klass jag skulle gå i, och sedan fick vi allmän information om skolan och fick också våra böcker och scheman för veckan. Efter det var det dags för första lektionen. Jag gick till det klassrum som stod på schemat, och där var det redan en lektion i full gång. Både läraren och eleverna tittade på mig och frågade om jag hade gått fel, men vi redde snart ut att det var rätt klass. Skolan har ju ett system där man hoppar in i en pågående klass som ligger på samma nivå som en själv, vilket har många fördelar men blir lite förvirrade innan man kommit in i det. T.ex hann vi under veckan ha två glosprov innan jag fick reda på att det var glosor som klassen hade fått förra fredagen, alltså innan jag började.

Nu när jag har gått en vecka känns det som att jag har börjat komma in i det. Vi har fyra timmar lektioner om dagen mån-fre, antingen förmiddag eller eftermiddag. Lärarna byter av varandra så att vi har samma lärare under dagen, men olika varje dag. Vad vi ska läsa under dagen är bestämt i förväg och undervisningen håller en tydlig röd tråd, men det finns alltid utrymme får frågor om andra saker också. Klassen är densamma, men varje måndag kan det ev. börja nya elever och varje fredag kan någon sluta. Just nu är vi sex elever.

Vi får läxor varje dag, även fredag, som tar ca. 1,5 timme att göra. Varje fredag får vi också ca. 40 glosor som förhörs några om dagen under veckan. Tempot är högt, vilket inte är så konstigt med tanke på att många bara stannar 2-3 veckor på skolan och vill lära sig så mycket som möjligt. Det känns som att jag hänger med bra på det mesta, men det är ett par saker som klassen redan gått igenom som jag missat när jag pluggat själv hemma, så det måste jag sätta mig med snart. Än har jag inte haft tid, det är fullt upp här. 

Söndag morgon tog jag mig ut till Haneda airport för att flyga vidare till Fukuoka. Lyckligtvis var det lätt att hitta dit. Haneda ligger närmare stadskärnan än den större flygplatsen Narita, och många nationella flyg avgår därifrån. Jag såg nästan bara japaner på flygplatsen, och på mitt plan tror jag att jag var ensam utlänning. Flygvärdinnorna gav mig ett handskrivet vykort och en liten present för att jag flög med dem p.g.a detta :-)

Mycket fint upplåsbart flygplan. Det roliga är att jag såg det här planet i verkligheten också. Det var målat precis som det här planet, men var ett stort, riktigt flygplan. Bara i Japan...

Väl framme i Fukuoka kände jag genast att det inte var lika outhärdligt varmt som i Tokyo, bara ca 25 grader. Mycket trevligare! För att ta mig till studenthemmet åkte jag först med tunnelbana och sedan tåg, och eftersom jag hade fått tydliga instruktioner var det ganska lätt att hitta. Sista biten från tåget hade jag kollat upp på google streetview innan. 

Äntligen framme! I receptionen till studentboendet fick jag genast min rumsnyckel, men eftersom receptionisten inte talade engelska och dessutom verkade vara nyanställd blev det väldigt knappa instruktioner i övrigt. Hon glömde också att ge mig skolans välkomsstpaket, som innehöll en karta till skolan och startiden på måndagen (30 min före jag trodde att jag skulle vara där) vilket hade varit mycket användbart. I alla fall fick jag äntligen komma till mitt studentrum, som var städat och fint. Och internet fungerade!

Ovan: Säng, litet skrivbord och en liten hopfällbar stol som precis får plats mellan säng och skrivbord. 

Nedan: Praktiska hyllor, vattenkokare och hårtork.

En ganska stor garderob och ett litet kylskåp.

Vy över hallen. Innanför dörren finns den klassiska japanska "nedsänkningen" där man ska ta av sig skorna innan man går in.

Kompakt badrum med kombinerad dusch/badkar. 

Balkong med trevlig utsikt!

Så här kommer jag att bo de närmsta månaderna. Det finns tillgång till en tvättstuga som såg fräsch ut, och till ett kök som tyvärr var ganska smutsigt. Jag och några klasskompisar har dock bildat en städgrupp, så vi ska fixa iordning det i helgen tänkte vi. (Det är meningen att alla ska städa efter sig själva i köket, och personalen här verkar inte städa där alls så då blir det ju smutsigt efter ett tag... förhoppningsvis håller det sig rent en stund när vi har städat upp.)